Advokaten 1
debatt Felaktiga föreställningar om falska våldtä
ktsanmälningar gör att de mest utsatta kvinnorna sviks christian Diesen och Eva Diesen menar att den felaktiga föreställningen om att många våldtäktsanmälningar är falska gör att de svagaste kvinnorna sviks. Situationen förvärras av att dagens våldtäktslag, som utgår från att våldtäkt bevisas genom skada, leder till en bortsortering av svaga anmälningar samt ett dåligt bemötande av alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan skador. N När det gäller våldtäkter finns det en föreställning om att många anmälningar är falska, att kvinnor anmäler män för våldtäkt efter att ha ångrat det frivilliga sexuella umgänget. I den allmänna debatten utgår man gärna ifrån föreställningen att en man kan hamna i fängelse för våldtäkt bara för att en kvinna bestämt sig för att hämnas på honom. Hon följer med honom hem från krogen, de har sex, men det fungerar dåligt för kvinnan, mannen kör ut henne, hon känner sig utnyttjad, ångrar sig och vill hämnas, går till polisen och säger att hon blev våldtagen och några månader senare sitter mannen på anstalt och skakar galler. Är det ett möjligt scenario? Svaret på den frågan är nej. För att det ska finnas en sådan risk krävs att mannen helt saknar trovärdighet – och exempelvis nekar till att ha haft sex med kvinnan, men blir överbevisad genom exempelvis DNA - medan målsägandeutsagan är stark och underbyggs av viss stödbevisning. De flesta kvinnor (och män) i Sverige torde vara medvetna om att det finns små utsikter att få någon fälld för våldtäkt. Det betyder i sin tur att ett offer drar sig för att anmäla en våldtäkt. Om anmälan ändå sker är kvinnan också i regel högst medveten om vilket stort steg det innebär: Hon kommer att ifrågasättas och misstros, hon kommer att få exponera sitt sexualliv och sina känslor offentligt – hon kommer att få genomgå en skärseld om ärendet går till domstol. När anmälan blir känd kom32 ADVOKATEN NR 4 • 2008 mer hon dessutom att etiketteras som ”våldtäktsoffer”, vilket innebär en social stigmatisering, åtminstone på så sätt att omgivningen kommer att behandla henne annorlunda än tidigare. Dessutom innebär anmälan att kvinnan personligen ska ta fullt ansvar för att en man blir utpekad och eventuellt dömd som brottslig. Man ska därför inte inbilla sig att en våldtäktsanmälan sker lättvindigt och det är absurt som advokat Ulf Lundman uttalar sig i Advokaten 8/07: ”Ibland är det sanningen som är skälet för en anmälan. Men ofta är det verkliga skälet pengar, prestige eller publicitet. Och det är endast när alla i rättsväsendet utgår ifrån att det är något av dessa tre skäl som ligger bakom anmälan, till dess annat bevisats, som vi kan skyddas från att dömas oskyldiga”. nej, tvärtom måste den korrekta utgångspunkten, för sexualbrott likaväl som för brott i allmänhet, vara att en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande. Att man i vissa fall kan ha misstagit sig, exempelvis för att man trodde att ”övertalningssex” var brottsligt, förändrar inte alls den utgångspunkten. Dessutom torde motsatsen vara oändligt mycket vanligare, det vill säga att en full tjej som inte kunnat värja sig blir utnyttjad, men då alla – även hon själv – reagerar med att hon får skylla sig själv blir det ingen dEBATTÖRER CHRISTIAN DIESEN EVA LOKATT DIESEN Forskare i Brottsoffermyndighetens projekt ”Den rättsliga hanteringen av övergrepp mot kvinnor och barn”. anmälan. Frågan är alltså vad det finns för täckning för påståendet att det är vanligt med falska våldtäktsanmälningar. Efter att ha gått igenom samtliga våldtäktsanmälningar i Stockholms län under 2004 och 2006, vågar vi påstå att fördomen om falska våldtäktsanmälningar också förekommer frekvent hos vissa poliser och åklagare. I många ärenden framgick det tydligt, främst genom tjänsteanteckningar eller kommunikation mellan åklagare och utredare, att utredarna hos polisen misstänkte anmälan vara falsk. Att man så öppet vädrade sin misstro gav oss anledning att utföra en särskild undersökning av förekomsten misstänkta falskanmälningar vid våldtäkt, den första utredningen i sitt slag i Sverige. För 2004 gjordes undersökningen i form av ett examensarbete på juristlinjen av Therese Aspegren, och undersökningsmaterialet bestod av samtliga våldtäktsanmälningar i 5 olika polisdistrikt, totalt 239 ärenden. I 12 procent av ärendena förekom anteckningar i akten som visade att polis och/eller åklagare uttryckligen misstänkte att anmälan var falsk. Inte i något fall hänvisades till bristande trovärdighet i sig. I stället tycks det vara andra omständigheter som ger upphov till misstanken. Förutom (1) fördröjd anmälan och (2) brist på skador är det följande faktorer som ger dessa utredare ”falsksignaler”: (3) orimlig berättelse, (4) psykisk sjukdom eller psyko-sociala problem, (5) tidigare anmälan och (6) ovilja att medverka till fortsatt utredning. I de fall där polis eller åklagare antecknat sin misstanke om ”falsk” anmälan förekom minst