Advokaten 1
tre av dessa komponenter. Men minst tre komponent
er förelåg också i ytterligare 17 procent av ärendena. Detta betyder att antingen är vissa utredare mer misstrogna än andra – eller åtminstone mer öppna med sin misstro – eller också bör alltså 29 procent av alla våldtäktsanmälningar betraktas med skepsis. nästa fråga blir vilken grund som finns för denna skepticism och för att rutinmässigt lägga ned dessa utredningar. Som en uppföljning av inventeringen 2004 gjordes en undersökning av våldtäktsanmälningarna i 6 (delvis andra) polisdistrikt 2006. Därigenom kom det sammantagna undersökningsmaterialet att bestå av sammanlagt 616 anmälningar. Antalet (genom överbevisning och/eller erkännande) konstaterat falska anmälningar var totalt 9 stycken, det vill säga 1,5 procent av anmälningarna. Till detta antal kommer 34 fall, där orimliga och/ eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls äganden beskrivit den, vilket ger totalt cirka 7 procent falska och felaktiga våldtäktsanmälningar. Detta är ett problem som inte bör underskattas, men att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska är problematiskt. För det första kan man konstatera att endast 1 fall av de 43 ledde till åtal (och fällande dom) för falsk angivelse. Att det inte blev några efterräkningar i övriga fall, inte ens för dem som erkänt grundlös anmälan, berodde i de flesta fall på att ingen misstänkt gärningsman pekades ut. För det andra är det typiskt just för de anmälningar som misstänks vara falska att de avser överfallsvåldtäkter av okända förövare. Även om man på goda grunder kommer fram till slutsatsen att den anmälda våldtäkten inte kan ha gått till på det sätt som anmälaren påstår, utesluter inte det att målsäganden kan ha blivit utsatt för övergrepp på något annat sätt, men inte vill/vågar peka ut gärningsmannen. Den typiska ”falskanmälan” är gjord av en tonårstjej, som påstår sig ha blivit våldtagen av en eller flera gärningsmän på offentlig plats, men där uppgifterna om hur våldtäkten gått till kan motbevisas genom utredning, och där signalementen är så märkliga eller vaga att det inte går att hitta någon förövare. Bara ett fåtal av de svaga anmälningarna handlar om våldtäkter inom en relation och inte i något fall i vår undersökning blev någon man ens delgiven misstanke. Om måls ägandena inom gruppen som vållar skepsis kan vidare sägas att mer än en tredjedel av dem hade psyko-sociala problem, exempelvis i form missbruk av alkohol eller droger, hemlöshet, diagnosticerad psykisk sjukdom eller självdestruktiva tendenser. För det tredje är det märkligt att bortsållningen av ”misstänkta” anmälningar inte bygger på bättre förankrade slutsatser. Å ena sidan är man skeptisk, antingen till anmälan eller till möjligheterna att bevisa något, i bortåt en tredjedel av fallen, å andra sidan kan man bara bevisa sin misstro i 1,5 procent av fallen – det är ett oerhört glapp. Vad som händer med nästan alla utredningar som betraktas som svaga är att utredningen läggs ned innan man vet vare sig det ena eller andra om grunden. Efter någon enstaka kontrollåtgärd, sedan det gått en viss tid och målsäganden blivit passiv, avskrivs ärendet med motiveringen ”ej spaningsresultat” (vid överfall) eller ”brott kan ej styrkas” (övriga). Problemet med denna obenägenhet att gå till botten med ”tvivelaktiga” våldtäktsanmälningar leder till en ömsesidig misstro mellan anmälare och utredare. I stället för att närmare undersöka vad som kan ligga bakom anmälan läggs ärendet ned i ovisshet. Denna ovisshet fungerar i sin tur som en ständig bekräftelse av att man gör rätt som sorterar bort svaga anmälningar. Det blir då en rutin att anmälan uppfattas som grundlös eller hopplös om kvinnan som anmäler tillhör en viss kategori (narkoman, hemlös, psykiskt sjuk), eller om hon inte verkar angelägen att ”driva sitt ärende”. I praktiken betyder detta att särskilt svaga och utsatta offer inte har rättsordningens skydd. Och vad beträffar förfarandet att tolka passivitet eller undandragande som tecken på att någon våldtäkt inte skett, kan det ju mycket väl förhålla sig så att det är bristande respons som skapar denna ovilja att gå vidare. Känsla av att inte bli trodd – eller budskapet att det i vart fall inte kommer att gå att få fast någon förövare – kan mycket väl vara orsaken till uppgivenheten. Konsekvenserna blir mycket negativa: Först och främst sviker man de svagaste kvinnorna; tonårstjejerna och de särskilt utsatta. Sedan spär man på fördomar om att många våldtäktsanmälningar är falska, vilket i sin tur återspeglas i en misstro mot alla offer som inte kan uppvisa skador. Tillsammans med en våldtäktslag som utgår från just detta, att våldtäkt bevisas genom skada, leder denna bortsortering av svaga anmälningar till ett dåligt bemötande av alla kvinnor som anmäler våldtäkter utan skador. n Juridiska texter till och från alla språk. Vi anpassar leveranstiderna till era behov. Kortare texter kan vi leverera samma dag. info@semantix.se www.semantix.se 0774-40 05 50 STOCKHOLM GÖTEBORG MALMÖ VÄXJÖ NORRKÖPING UPPSALA UMEÅ HELSINKI SAVONLINNA KAJAANI STAVANGER ADVOKATEN NR 4 • 2008 33