Nöjesnytt Malmö 1
JULMUSIK MAN KAN STÅ UT MED Jodå, tortyren är red
an igång och det finns ingenstans att gömma sig från julmusikplågan. Men om man skrapar lite under ytan finns det faktiskt en hel del guldkorn bortom Absolute Christmas och det går att hitta julmusik man faktiskt kan stå ut med. Här får ni, alldeles gratis, några guldkorn för att förgylla årets firande: Årets Märkligaste Dag med Oscar Danielsson, Mauro Scoccos Julkort från New York, Kom Med Mig med Sofia Karlsson och Martin Hederos, vad som helst från Svante Thuressons magnifika En Cool jul och naturligtvis Sjömansjul På Hawaii med Yngve Stoor. Å andra sidan tröttnar jag aldrig på Fairytale of New York med The Pogues eller Driving Home For Christmas med Chris Rea, men det kan vi tala tyst om… STING – THE EMPTY CHAIR Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. LONELY DEAR – DECEMBER LILLIES Jag drar mig fan inte för att kalla Emil Svanängen för ett geni. Musikälskande finsmakare världen över har förstått hans storhet och med sin finurliga blandning av klassiskt låtsnickrande och komplexa produktioner har han skapat sig ett eget musikaliskt språk. Nya singeln är som vanligt både finstämd, storartad och bedövande vacker – och kanske en julkklassiker i vardande. THE XX – ON HOLD När Jamie xx inte gör remixar och släpper plattor på egen hand har han ju en egen, minst lika framgångsrik orkester. On Hold är singeln från kommande albumet I See You (som släpps i januari 2017) och är något av det starkaste gruppen satt sitt namn på. ANOTHER ONE BITES THE DUST 2016 har sannerligen inte varit något bra år för musiklegender. Mest förödande var kanske att vi förlorade både David Bowie, Prince och Merle Haggard, men låt oss aldrig, aldrig glömma bort Maurice Williams från Earth Wind & Fire och Glenn Frey från Eagles, eller Prince-bekantingen Vanity. I november tystnade ytterligare två tongivande och oförglömliga röster. Leonard Cohen blev 82 år och släppte sin sista platta You Want It Darker så sent som i oktober och det är ett högst värdigt avslut på en enastående karriär, inte minst bevisat av titellåten. Den 13 november gick Leon Russell (f.1942) hädan och även om han inte varit ett namn på allas läppar här i Sverige är hans påverkan på otaliga artister obestridlig – inte minst Elton John, som i början av sin karriär var som en ofärdig kopia av Russell. Dessutom har han skrivit en av de mest perfekta låtar som finns; A Song For You. SHURA – TONGUE TIED NISSE HELLBERG – DÄR MOGET FOLK SITTER OCH MINNS Nisse Hellberg är den ende jag vet som kan flörta med dansbandsgenren och ändå få det att låta coolt. På nya albumet Vägen Västerut lyser countryinfluenserna starkare än bluesen och det passar 57åringen perfekt. Låtarna är starkare än på många år och texterna är bland de allra bästa han skrivit. Favoriten just nu är Där Moget Folk Sitter Och Minns; en liten förhandstitt på hur en kommer att ha det när det är dags för hemmet, måhända. DELANEY & BONNIE – ON TOUR WITH ERIC CLAPTON Delaney och Bonnie Bramlett var i början på 1970-talet USA:s hetaste liveakt. Med sin talrika rock/soul-ensemble och vilda scenshow förtrollade de den amerikanska publiken och på plattan On Tour With Eric Clapton (ja, han var med) fick de inte bara sin största listframgång, de prickade också in ett av historiens bästa livealbum. Det var också med Delaney & Bonnie som Leon Russell lade grunden till sin egen solokarriär, så nu vet ni det. Med ett namn som Aleksandra Lilah YakuninaDenton kan man förstå att den här 25-åriga Londontösen tagit sig ett artistnamn, i det här fallet Shura. Hon har redan skapat en rejäl buzz kring sig själv i hemlandet med debutalbumet Nothing’s Real och singeln Touch, men det är den här 80-talsdoftande electropoplåten som fäster sig mest hos mig; som om man lät Daft Punk producera en hybrid mellan Hall & Oates mest melankoliska stunder och Stevie Nicks när hon är som allra mest tillgänglig. BRY – YOU’RE ALRIGHT Bryan O’Reilly är en 27-årig rödtott från Dublin, som gjort sig ett namn som vloggare och kanske mest känd (för de som är insatta) för att ha skapat YouTube-taggen ”Draw My Life”. Själv fattar jag ingenting av sista delen av den där meningen, men jag vet att Bry, som han kallar sig, också är en alldeles förträfflig sångare och låtskrivare, med power- och tuggummipop som främsta kännetecken. Hans självbetitlade debutalbum är skitbra och har dessutom ett av årets gulligaste omslag. Många har väntat och nu har då den gamle tumbasisten fallit till föga för påtryckningarna och gjort sin första renodlade rockplatta på över 20 år. Den är i det stora hela en bedövande tråkig upplevelse, med för många sirapssega midtempolåtar och flera fall av jazzklåda. Han sjunger förvisso bättre och i ett lägre register än på länge och det finns ett stort undantag i låtlistan; på den avslutande balladen The Empty Chair är Sting gubbig och begrundande på rätt sätt och hittar äntligen rakt in i hjärtat igen.