Advokaten 1
Fokus Hatbrott atbrott engagerar. Våld mot homose
xuella, klotter och vandalisering på föreningslokaler och glåpord mot flyktingbarn skapar stora rubriker i medierna. Under Pride-veckan lovar politikerna varje år nya tag mot intolerans, kränkningar och våld. Trots – eller tack vare – uppmärksamheten och satsningarna har myndigheterna under de senaste åren rapporterat allt fler anmälningar om hatbrott. Under 2009 bröts den trenden när antalet anmälda hatbrott gick ner, och 2010 minskade antalet anmälningar ordentligt från 5 797 anmälningar till 5 139. Statistiken är dock osäker på flera sätt, och insatta bedömare tror att det i verkligheten begås betydligt fler hatbrott än de som anmäls. Olaga diskriminering och hets mot folkgrupp är två typiska hatbrott. Men egentligen kan i stort sett vilket brott som helst, från skadegörelse till mord, vara ett hatbrott. Den gemensamma nämnaren är att gärningsmannen begått brottet med uppsåt att kränka en person på grund av dennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse, sexuella läggning eller någon liknande omständighet. Det är brott som, enligt diskussionen om hatbrott, inte bara riktas mot en enskild person, utan mot en hel grupp i samhället. I förlängningen sägs hatbrotten hota demokratins grundvalar, genom att de slår mot tanken på allas lika värde. För att markera allvaret i hatbrotten beslutade riksdagen 1994 om en särskild straffskärpningsregel (se faktaruta). Vid påföljdsbestämmelsen ska rätten sedan dess, utöver brottets allvar, också ta hänsyn till just om motivet varit att kränka någon på de grunder som lagen säger. I praktiken innebär regeln att den som misshandlar en person på grund av hans hudfärg ska straffas hårdare än den som misshandlar någon i ett bråk på krogen, även om brotten i övrigt är lika. Tanken på att brott ska bedömas olika beroende på motivet är intuitivt tilltalande för många människor, och straffskärpningsregeln mottogs med entusiasm av företrädare för olika minoriteter och människorättsorganisationer. ProbleLagstiftningen Hatbrott är ingen egen brottskategori. Förutom brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering syftar hatbrott också på alla brott där motivet är hat mot någon av de grupper som omfattas. Det kan handla om våldsbrott, skadegörelse, ofredande, förtal eller egentligen vilket brott som helst. Det som definierar ett hatbrott är att gärningspersonen utför det på grund av sin negativa inställning till vissa grupper i samhället. Hatmotiv är sedan 1994 en försvårande omständighet som ska påverka straffet för gärningsmannen enligt den så kallade straffskärpningsregeln i brottsbalken. Straffskärpningsregeln finns i 29 kap. brottsbalken: 2 § Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas: (…) 7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet, Brottet hets mot folkgrupp finns i brottsbalkens 16 kap. 8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell 26 Advokaten Nr 7 • 2011