Advokaten 1
Fokus Hatbrott eller om det bara var en förolämpn
ing i största allmänhet, som att skrika tjockis. i ’tjockisgenren’ och inte ’böggenren’ ” Carin Holmberg sexuellas, bisexuallas och transpersoners rättigheter, och Centrum mot rasism, berättar Marcus Sverdén. Men de utsattas ovetskap eller ovilja att anmäla brott är inte hela förklaringen till att så få anmälningar syns i statistiken. Det händer också att polisen helt enkelt inte uppfattar hatbrottsmotivet bakom ett brott. – Det är oroväckande att många som säger sig vara utsatta för hatbrott också anser sig ha anmält ett hatbrott, men de syns fortfarande inte i statistiken, säger Sverdén. För att undvika att polisen glömmer eller missar att undersöka om ett brott är motiverat av hat finns numera en obligatorisk fråga om detta i polisens digitala anmälningssystem. Hatbrottsgruppen som förutom sin utredande roll också har en kontrollfunktion, går igenom alla ärenden där polisen kryssat ja på frågan om hatbrott. – Bekymret är ju att hatbrott inte har någon egen brottskod. Olaga diskriminering och hets mot folkgrupp är egna brottskoder, men i övrigt kan alla motivbrott också vara hatbrott. De är inte lätta att urskilja, vilket gör att statistiken blir beroende av om man letar rätt på brottet. Det är alltså inte helt okomplicerat att följa just den här ärendekategorin, förklarar Marcus Sverdén. Polisens hatbrottsmarkeringar i anmälningarna är inte heller särskilt tillförlitliga, om man får tro Brå:s genomgång. Under 2010 markerade polismyndigheterna totalt drygt 7 000 anmälningar som misstänkta hatbrott. Av dem kunde Brå identifiera hatbrottsmotiv i knappt 2 800 fall. Mycket skaM Carin Holmberg arbetar vid RFSL:s brottsofferjour. Hon har goda erfarenheter av just hatbrottsgruppens arbete, men anser att stödet till dem som utsätts för hatbrott brister på många andra håll i landet. Det kan handla om dåligt bemötande, men också om att polisen helt missar hatbrottsmotivet. – Även om det skrikits ”bögjävel” kan polisen tveka om det verkligen var ett hatbrott eller om det bara var en förolämpning i största allmänhet, som att skrika tjockis. Då kanske man gör bedömningen att det var i ”tjockisgenren” och inte ”böggenren”, säger Carin Holmberg. Effekten blir att brottet bedöms som mindre allvarligt. För den utsatte kan det innebära att han eller hon inte får något målsägandebiträde. Och målsägandebiträdet är viktigt för dessa brottsoffer, som många gånger har ett svagt eget nätverk. Advokaten Nr 7 • 2011 – Målsägandebiträdet kan vara den enda man har att prata med. Man har inte med nödvändighet stöd från någon, konstaterar Holmberg. Till RFSL:s brottsofferjour ringer många personer som kränkts och utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Ofta får Carin Holmberg försöka övertala de utsatta att överhuvudtaget vända sig till polisen, många gånger utan att lyckas. – Det är förenat med mycket skam att bli utsatt för den här typen av brott, eftersom de innebär ett angrepp på ens person och identitet. Den utsatte kanske inte ens själv är helt lycklig över att vara homosexuell, och så ska han nu stå upp och tala om det i rätten. Vissa kanske inte har ”kommit ut” för sina föräldrar och så plötsligt är allt officiellt och allt ska sägas, förklarar hon. Holmberg tror också att det gömmer sig en del hatbrott i det som brukar beskrivas som hedersrelaterat våld. – När en ung människa utsätts för hedersrelaterat våld på grund av sin sexualitet eller könsidentitet, är det då ett hatbrott eller ett hedersbrott? frågar hon retoriskt. Lakar ur förtroendet Själva rubriceringen av hatbrotten tycks vara en svår nöt att knäcka. Ett antal bitar måste falla på plats för att hoten eller förolämpningarna mot flyktingfamiljen eller det lesbiska paret ska bedömas som hatbrott. Anmälaren måste åtminstone antyda motivet. Polisen som tar emot anmälan måste i sin tur fånga upp glåporden och föra det tänkbara motivet vidare till åklagare. Enligt Riksåklagarens riktlinjer ska åklagare alltid kopplas in som förundersökningsledare när någon är skäligen misstänkt för ett brott där det är sannolikt att det finns sådant motiv för brottet som anges i 29 kap. 2 § 7 st. brottsbalken. Precis som polisen har Åklagarmyndigheten satsat på att fånga in hatbrott under 2000-talet. Numera finns speciella hatbrottsåklagare vid varje åklagarkammare. Kammaråklagare Lars Morand arbetar med hatbrottsfrågorna vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Malmö, som fått särskilt ansvar för bland annat hatbrott. Utvecklingscentrum samlar bland annat in rättsfall med hatbrottsmotiv. Trots detta tycker Morand att det är svårt att få en tydlig bild av hur vanliga hatbrotten är och hur de hanteras av rättsväsendet. – Begränsningen där ligger ju i att våra hatbrottsåklagare i hatbrotten i rättsväsendet Brottsförebyggande rådet, Brå, gjorde år 2002 en genomgång av hur hatbrotten hanterades av rättsväsendet under 2000. l Under 2000 anmäldes 4 300 hatbrott. 90 procent av dem lades ned. l 360 hatbrott ledde till åtal. I dessa ärenden åberopade åklagaren straffskärpande motiv i 42 fall. l Domstolarna skärpte straffet för 46 hatbrott. Frågan prövades i 58 fall. När motivet inte prövades berodde det främst på att åklagaren inte åberopade det, enligt de domare som intervjuades. I enbart sju fall angavs uttryckligen straffskärpningsregeln med lagrum i domen. l Enligt Brå saknades en tydlig praxis för när och hur straffskärpningsregeln ska tillämpas. l Brå rekommenderade rättsväsendets aktörer att satsa på utbildning för att få ökad kunskap om hatbrott. Brå efterlyste också ett ökat synliggörande av hatbrottsmotiven i brottsutredningar. l Man påpekade också att det är viktigt för brottsoffren att domstolarna anger hatbrottsmotivet när det används. Det ger nämligen möjlighet till större brottsskadeersättning. » 29