Advokaten 1
Fokus Hatbrott ”Om inte rättssystemet uppmärksamm
ar hatbrott, eller om åklagare inte tycker det är viktigt nog för att driva en runda till för att kunna visa motivet, så är det klart att det efterhand lakar ur förtroendet för polisen, åklagarna och domstolarna, och därmed också anmälningsbenägenheten.” Lars Morand arbetet Mot hatbrott Under 1990-talet och det tidiga 2000-talet fick hatbrott mycket uppmärksamhet, både medialt och politiskt. Fram till år 2008 nämndes hatbrotten som ett särskilt prioriterat område i såväl budgetpropositionen som regleringsbreven till polisen och Åklagarmyndigheten. Sedan år 2000 finns särskilda samordnare vid alla åklagarkammare för hatbrott. Hatbrottsärenden ska behandlas med förtur och med åklagare som förundersökningsledare. Det finns också särskilda kontaktpersoner för hatbrott vid alla polismyndigheter sedan 2001. Polisen tvingas numera ta ställning i sitt digitala anmälningssystem vid alla brottsanmälningar till om det kan finnas ett hatmotiv. Hatbrottsgruppen i Stockholm startade i projektform, med namnet Hatbrottsjouren, år 2007. Sedan 2009 är gruppen en permanent del av Stockholmspolisens verksamhet. De sex personerna vid Hatbrottsgruppen arbetar både brottsförebyggade och med utredning/lagföring i polisdistriktet City. Man fungerar också som en resurs för hela länet. landet måste skicka in sina avgöranden för att vi ska kunna sammanställa dem, säger han, och konstaterar att man förmodligen inte får in alla domar. Lars Morand har förståelse för att hårt arbetande åklagare runtom i landet kanske inte gräver särskilt djupt i ett tänkbart hatbrott. Grundbrotten i sig är många gånger ganska lindriga, och det är dessutom svårt att bevisa ett hatmotiv. Samtidigt försöker Morand och Utvecklingscentrum i alla sammanhang att ändå motivera åklagarna att ta det extra arbete det kan innebära. – Det är viktigt att vara noggrann på grund av det signalvärde som finns till den grupp som den utsatte personen hör till. Själva brottet kan ju också påverka hela gruppen, inte bara den som är brottsutsatt, påpekar Lars Morand, och fortsätter: – Om inte rättssystemet uppmärksammar hatbrott, eller om åklagare inte tycker det är viktigt nog för att driva en runda till för att kunna visa motivet, så är det klart att det efterhand lakar ur förtroendet för polisen, åklagarna och domstolarna, och därmed också anmälningsbenägenheten. För att försöka öka tydligheten och underlätta statistikinsamlingen vid hatbrott planerar Utvecklingscentrum i Malmö ett projekt som ska genomföras nästa år. – Det syftar just till att se vad vi kan göra åt det här och ska svara på frågor som: Kan vi göra något för att lättare följa hatbrotten statistiskt? Åberopar åklagarna motivet för straffskärpning och identifierar vi hatbrott fullt ut? berättar Lars Morand. svÅrt bevisa Motiv Både polis och åklagare kan säkert behöva arbeta hårt med utredningsmaterialet när de ska bevisa hatbrott. Till skillnad från de allra flesta brott räcker det ju inte med att bevisa den brottsliga gärningen och uppsåtet – man ska också bortom rimligt tvivel bevisa varför gärningsmannen begick brottet. Det ställer särskilda kvar på polisarbetet. – Det som är svårt är den subjektiva sidan hos gärningsmannen. Att ett av motiven varit att kränka enligt de motiv som tas upp i straffskärpningsregeln, säger gruppchefen vid Hatbrottsgruppen Marcus Sverdén. Motiven fångar man upp genom att tala med den brottsutsatte, men också genom att leta efter tecken på brottsplatsen eller hos gärningsmannen. – Ju tidigare man identifierar ett hatbrottsmotiv, desto bätt30 re. Det är oftast där på plats man kan se om det finns vissa symboler eller klädsel som skulle kunna tyda på att det kan vara ett hatbrott, förklarar Sverdén. Han tillägger att Stockholmspolisen är duktig på att ställa de nödvändiga frågorna och hitta tecknen på hatbrott. Ändå är bevisningen många gånger svår. Detta märks också i domstolarna som sällan åberopar straffskärpningsregeln i sina domar. Enligt en genomgång av rättsväsendets hantering av hatbrott år 2002 lades 90 procent av de anmälda hatbrotten ned. Av de 58 fall där domstolen prövade frågan om straffskärpning skärptes straffet i 46 mål. Bara i sju fall åberopade dock domstolen det aktuella lagrummet (se faktaruta om Brå:s uppföljning av rättsväsendets hantering av hatbrotten 2002). Domstolarna ska alltså väga in eventuella hatbrottsmotiv när det är aktuellt. Det är också mycket möjligt att de gör det. Problemet är att rätten sällan redovisar detta eller förklarar hur man har sett på hatbrottsmotivet. Bristen på praxis gör det svårt också för polis och åklagare att hantera hatbrottsmisstankarna. brott under konstruktion Professor Eva Tiby är väl medveten om svårigheterna att bevisa hatbrott och bristen på praxis. Hon pekar också på principiella problem med att väga in gärningsmannens åsikter i straffbestämningen. Det är ju trots allt inte förbjudet att tycka bättre om heterosexuella än homosexuella, eller tvärtom. Kritiker mot hatbrottslagar anser att straffskärpning på grund av åsikter och känslor är snubblande nära åsiktsregistrering, konstaterar Tiby. Samtidigt ser Eva Tiby en poäng med att rättsväsendet ändå börjar intressera sig inte bara för vad en gärningsman gjort utan också varför han gjort det. – När vi vill förebygga brott kanske det är bra att veta vilka motiv som är drivkrafterna. Genom att fokusera på motivet när det gäller hatbrott, som man måste, kanske det spiller över på andra utredningar och ger kunskap. Så skapas teorier och förståelse för brottslighet, säger hon. För en forskare erbjuder hatbrotten en guldgruva, med många principiella frågor att studera. Men som jurist är Eva Tiby ändå en aning bekymrad över bristen på enhetlig definition av vad hatbrott är. Hatbrott tycks vara en brottskategori som ständigt konstrueras och konstrueras om. I sin forskning Advokaten Nr 7 • 2011 »