Advokaten 1
Replik skapa rädsla hos rättens aktörer delse som
i artikel 3 – kan tolkas in som svåra överträdelser av artikel 147 i GK IV om omänsklig behandling och att sådana kränkningar i vart fall gäller som sedvanerätt (rättegångsk., p 54; se även målet mot Delali´c, överkl.k. p 143). Vi pekade alltså på tre alternativa rättsliga utgångspunkter för samma sak, men förordade pläderingsvis att allvarliga kränkningar faller under artikel 147 i GK IV om omänsklig behandling. Det viktiga ur rättssäkerhetssynpunkt är inte den rättsliga etiketten. Det viktiga är att det finns ett rättsligt stöd för åtal och fällande dom. Tingsrätten kom fram till det alternativ vi förordade (se inledningen till avsnittet om kränkningar, s 67). Först efter ett avgörande i Högsta domstolen kan någon säga säkert vilket alternativ som ska betraktas som gällande svensk rätt. gissLankonventionen Engdahl säger: Domstolen finner att M begått brott mot den så kallade gisslankonventionen trots att den inte faller under folkrättsbrottet och den internationella humanitära rätten. M var inte åtalad för brott mot Gisslankonventionen. Vi åberopade inte heller denna som en ansvarsgrundande kompletteringsregel till folkrättsbrottet. M var åtalad för tagande av gisslan enligt artikel 147 i GK IV och dömdes för samma sak. Av domen på s 77 framgår att tingsrätten inte har missförstått detta. Att tingsrätten i domen på s 44 ändå redogör för delar av innehållet i Gisslankonventionen är i hög grad relevant, även om konventionen i sig inte omfattas av den internationella humanitära rätten. Här finns alltså utrymme för missförstånd. I korthet påstod vi att M vaktade civilpersoner som tagits till fånga för att Advokaten Nr 7 • 2011 utväxlas mot personer som tagits till fånga av fiendestyrkor och att M var medveten om dessa faktiska omständigheter. Vi pekade på en definition av begreppet gisslan i Gisslankonventionen som ett stöd för en förnuftig tolkning av regeln i artikel 147 i GK IV om tagande av gisslan. Den Internationella straffrättsutredningen behandlade frågan om tagande av gisslan under väpnade konflikter på exakt samma sätt som vi och pekade också på definitionen i Gisslankonventionen (SOU 2002:98, s 376). roMstadgan Engdahl säger: För att stärka sin argumentation hänvisar domstolen till bestämmelsen i Romstadgan, utan att förklara varför dessa bestämmelser är av betydelse i ett mål rörande handlingar som begicks långt innan Romstadgan förhandlades fram. Romstadgan speglar utan tvivel en lång utveckling av sedvanerätten. En utveckling som startade långt innan stadgan förhandlades fram. Vi redogjorde för detta och hänvisade till innehållet i Romstadgan bland annat under två punkter som bidrog till att folkrättsbrottet är grovt. Tingsrätten fann dessa punkter styrkta. (s 21, de två sista punkterna och s 78; SOU 2010:72, s 317, 325 och 358). speLets regLer Engdahl säger: Mot bakgrund av M-fallet förefaller utbildningsbehovet vara påfallande hos de juridiska aktörerna, i första hand hos tingsrätten … men också hos åklagarna som, förutom att de synes ha åberopat irrelevanta rättsregler, i likhet med försvararna inte heller förefaller ha bidragit till en korrekt juridisk bedömning av målet. Engdahl kunde lätt ha kontrollerat dessa allvarliga påståenden genom att lyssna på aktörerna i rättegången eller på annat sätt ta reda på vilka regler vi åberopat som ansvarsgrundande kompletteringsregler till folkrättsbrottet (svåra överträdelser). Dessa finns i ansökningen om stämning. Därutöver pekade vi under rättegången på vissa regler som kunde ha mer eller mindre relevans i målet, både för och emot M. Dessa regler lade tingsrätten in i domen på s 21: ”Åklagaren har även åberopat etc.”. De är alltså inte ansvarsgrundande utan mer vägledande. Konstruktiv och nyanserad kritik är bra – det kan föra rättsutvecklingen framåt. Men missriktad, svepande och felaktig kritik grundad på osäkra slutsatser kan leda fel och i värsta fall skapa en ängslan hos andra rättsvårdande aktörer att ge sig in på detta outforskade rättsliga fält. visst kan ÅkLagare och andra göra fel och givetvis kan vi ta till oss synpunkter från rättsvetenskapen, men Engdahls kritik tar vi inte till oss. Eventuella fel i lägre instanser kan för övrigt alltid rättas till i högre instanser. Det är det som är spelets regler, om man nu kan använda ett uttryck som ”spel” i sammanhang där prövningar sker av grymma gärningar och ofattbara mänskliga lidanden. Det vi åklagare och andra aktörer i rättegången istället kommer att ta med oss och aldrig glömma är brottsoffrens tacksamhet över att det svenska rättsväsendet – under drygt fem månader – genomförde en rättegång om förhållandena i ett fångläger i södra BosnienHercegovina våren och sommaren 1992. n Magnus Elving kammaråklagare, specialist internationella åklagarkammaren i stockholm 37 Magnus Elving