Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA blir kontraproduktiv rat kraftigt. De
n tidigare ambitionen att genom ned och avkriminaliseringar begränsa straffandet har i stort sett upphört. Tvångsmedelslagstiftningen har likaledes varit under stark tillväxt. Polisen ska tillföras 10 000 nya tjänster – även om satsningen på 3 000 nya poliser för några år sedan följdes av minskad brottsuppklaring. Regeringen för nu fram förslag på bland annat skärpta straff för dem som förmår unga att begå brott, för smuggling av vapen, för allvarliga våldsbrott, för övergrepp i rättssak, för skyddande av brottsling, för organiserade stölder och bostadsinbrott och för överlåtelse av narkotika. Återhållsamheten i strafflagstiftningen förefaller fjärran. Vissa förslag på straffskärpningar och andra åtgärder från skilda riksdagspartier ska inte gälla allmänt utan begränsas till särskilda grupper och platser. Straffen för brott kopplade till kriminella uppgörelser ska höjas, gängrelaterad brottslighet ska leda till fördubblade straff, och i särskilda zoner i utsatta områden ska polisen kunna utföra visitationer utan misstanke om brott. Regeringen lägger också förslag om att fel attityd under anstaltstiden ska kunna leda till längre tid i fängelse efter bedömning av kriminalvårdspersonal. Dessa förslag är tydliga exempel på att likhet inför lagen åsidosätts och att rättssäkerheten urholkas. Risken för upplevd orättvisa förefaller påtaglig. i det goda syftet att stävja sexuella övergrepp har våldtäktsbegreppet utvidgats och straffet höjts sex gånger sedan 1980talet. Ytterligare straffskärpning har aviserats av regeringen. Om lagstiftningen hittills haft någon effekt är högst oklart. Om denna ständiga förändring av våldtäktslagen och andra strafflagar är förenlig med föreställningar om straffvärde och rättvisa kan ifrågasättas. På narkotikaområdet kan såväl lagstiftningen som lagtillämpningen ifrågasättas utifrån den defensiva straffrättsmodellen. Utgångspunkten i risk förknippad med narkotika snarare än faktisk skada är ett tydligt exempel ADVOKATEN NR 9 • 2019 på offensiv straffrättspolitik. Kriminaliseringen av själva bruket av narkotika har lett till att polisen med tvång tar omkring 37 000 prov av kroppsvätskor varje år. Ett allt större antal prov visar sig ge negativa resultat, bland de yngsta omkring hälften. Polisen har också visats koncentrera provtagningen till fattigare och mer invandrartäta områden där andelen unga som använder narkotika enligt undersökningar av självdeklarerad konsumtion är lägre än i rikare områden. Erfarenhet och studier visar här att både konsumtionsförbudet och tillämpningen av lagen upplevs djupt orättvis och starkt kränkande. Internationell forskning pekar tydligt på att människor tillmäter en rättvis behandling från polisens sida stor betydelse. Bemötande som upplevs som orättvist leder till förbittring och minskad benägenhet att följa lagen och att lyda eller hjälpa polisen. Medborgarna kan till och med prioritera rättvis behandling framför brottsbekämpning. Detta är vad som i USA kommit till uttryck i rörelsen Black Lives Matters. I Sverige äventyras respekten för polisen av bland annat den inre utlänningskontrollen, där personer med ”utländskt utseende” kan stoppas flera gånger per dag. politikerna stiftar lagar i brottsbekämpande syfte. Tilllämpningen läggs på poliser som ska sikta in sig på vissa grupper och områden och som ska agera proaktivt och öka brottsuppklaringen. Riskerna är här stora att en eventuell effektivitet sätts före en processuell rättvisa. Proaktivt polisarbete, razzior och tillslag ökar med nödvändighet risken för konfrontationer och aggressivt beteende. Resultatet blir ökad fientlighet mot polisen och minskad tilltro till myndigheter. Detta ökar i sin tur risken för brott. Lagens kärna är rättvisa, inte brottsbekämpning. Politikerna borde reflektera över detta. Henrik Tham Professor emeritus, Stockholms universitet 25