Advokaten 1
TILL SIST Om advokats skadeståndsansvar efter dec
ennier utan prejudikat på området har Högsta domstolen nu inom loppet av 1,5 år meddelat två vägledande avgöranden om advokaters skadeståndsansvar, NJA 2018 s. 414 och HD:s dom den 7 november 2019 (finns på domstolens hemsida). Dessa båda domar är givetvis av stort intresse för vår kår och jag tänkte därför här redovisa några iakttagelser. 2018 års fall gällde rådgivning i samband med en tvist och 2019 års fall skatterådgivning. De aktuella advokatbyråerna förpliktades av hovrätten att betala skadestånd med stora belopp (12 respektive 75 miljoner kronor) medan HD i bägge målen kom fram till att det inte förelåg någon skadeståndsgrundande vårdslöshet. I båda fallen tog HD avstamp i 8:4 RB, där det föreskrivs att en advokat i sin verksamhet redbart och nitiskt ska utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed, liksom i Vägledande regler om god advokatsed, enligt vilka en advokat ska utföra ett uppdrag med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet och ge juridiska råd grundande på erforderliga undersökningar av gällande rätt. Enligt HD utgör detta ”riktlinjer för fackmässighet”, vilka ”bildar utgångspunkt för den aktsamhet en advokat bör visa vid utförandet av sitt uppdrag” (2019 års mål p. 27). fall. I sådana situationer, säger HD, får aktsamhetsbedömningen främst inrikta sig på den metod advokaten använt sig av. Prövningen tar sikte på om advokaten varit tillräckligt omsorgsfull i sin genomgång och analys av saken och rättsläget (p. 30). Advokaten har också en pedagogisk plikt mot klienten: Har han presenterat rättsläget på ett rättvisande sätt? Har han pekat på eventuella osäkerheter (p. 31). I dessa mera komplexa situationer finner HD att advokaten ”måste ha ett beaktansvärt utrymme innan ett skadestånd aktualiseras” (2019 p. 34). Domstolen påpekar dock att det som ska göras är ”en sedvanlig aktsamhetsbedömning – utan någon förhöjd culpatröskel”. Där är HD kritisk till den uppenbarhetsterminologi som förekommit i tidigare domar, inklusive 2018 års dom. Men, som sagt, det måste finnas ett beakDET MÅSTE FINNAS ETT BEAKTANSVÄRT UTRYMME FÖR ADVOKATEN ATT – FÖRENKLAT UTTRYCKT – GÖRA FEL HD skiljer mellan enkla respektive komplexa situationer. Skadeståndsansvar föreligger om de rättsliga frågorna är enkla eller om svaren på dem är lätta att finna och advokaten av okunnighet eller förbiseende ger ett råd som klart strider mot lag eller fast praxis. Detsamma gäller vid missade frister eller underlåtenhet att uppmärksamma nära till hands liggande bevismedel (2018 p. 23). Detta får väl anses närmast självklart, men hur är det då i mer komplexa situationer? Den frågan adresseras ingående i framför allt 2019 års 78 INNAN NÅGOT SKADESTÅND KOMMER I FRÅGA. tansvärt utrymme för advokaten att – förenklat uttryckt – göra fel innan något skadestånd kommer i fråga. Detta är nog den grundläggande generella slutsatsen av de båda domarna. När det specifikt gäller frågan hur en advokat fört en process (2018 års fall) tycks HD mena att skadeståndsskyldighet knappast kan tänkas uppstå annat än i vissa fall då advokaten har lämnat ett medgivande eller ett erkännande som inte borde ha lämnats eller underlåtit att åberopa en grund som borde ha åberopats eller underlåtit att framställa en invändning som borde ha framställts (p. 26). i övrigt har jag under hösten besökt Mellersta avdelningens Tällbergsdagar och Östra avdelningens höstmöte samt haft ett sammanträffande med Västra avdelningens styrelse. Det är alltid lika givande – och trevligt – att diskutera angelägna samfundsfrågor direkt med kollegerna ute i landet. Vid just de här tillfällena har särskilt advokaters marknadsföring – vad man får och inte får göra – stått i fokus. Till det finns säkert anledning att återkomma. Christer Danielsson Ordförande i Sveriges advokatsamfund ADVOKATEN NR 9 • 2019