Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR MARiA ABRAhAMssoN Juridi
sk kompetens behövs det finns inga formella krav på juridisk sakkunskap i Sveriges lagstiftade församling. Konstitutionsutskottet har sista ordet när det gäller hur grundlagarna ska tolkas och kan strunta i vad experterna i Lagrådet anser om regeringsformens rätta innebörd. Ändå saknar de flesta ledamöterna i såväl KU som andra riksdagsutskott varje form av juridisk utbildning. Landets justitieminister behöver heller inte vara juridiskt skolad. Det kan gå åt fanders, som för Anna-Greta Leijon, eller hyfsat bra, som för den nuvarande innehavaren av ämbetet. Låt vara att den s-märkte ordföranden i Justitieutskottet dumdrygt upprepar sitt mantra om att Beatrice Ask inte har en susning om den juridik hennes departement sysslar med. För självklart har det ansvariga statsrådet oavsett politisk färg tillgång till ytterst kvalificerad juridisk expertis i form av departementstjänstemän som står till den politiska ledningens förfogande. Också i riksdagen ger juridiskt kunniga tjänstemän goda råd till utskotten och ledamöterna. Men det ska medges att i riksdagen är risken större att tjänstemännen i lite för stor utsträckning får en styrande roll på ett sätt som åtminstone ledamöternas väljare nog inte hade tänkt sig. Därför vore det en klar fördel om en större andel av våra folkvalda hade en bakgrund som advokat eller åtminstone en juristutbildning i bagaget. Om ledamöterna inte själva någorlunda behärskar juridiken ökar risken för att riksdagen lydigt släpper igenom regeringsförslag även när dessa har sågats av tunga remissinstanser, dömts ut som hafsverk nerlusade med brister som i värsta fall leder till rättsosäkerhet för medborgarna och stora onödiga kostnader för staten. När lagstiftningen i stället ska leva upp till rättssäkerhetskrav och grundläggande principer i Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter, och bygga på juridiskt hållbara resonemang. För min del har insikten om nyttan av juridiskt kun24 nande också i det politiska livet skärpts sedan jag i höstas växlade spår från ledarskriveriet i SvD till att satsa på en plats i riksdagen. Låt mig ge tre exempel som visar vad jag menar. kvotering av kvinnor tiLL boLagsstyreLser. Också inom och mellan partierna råder det delade meningar om det önskvärda med att lagstiftningsvägen tvinga privata ägare att utse minst 40 procent kvinnor till bolagens styrelser. Om lagstiftaren kombinerade sin politiskt färgade syn med juristens analytiskt klara blick inbillar jag mig att kvoteringskramarna enklare skulle inse att statlig tvångsstyrning av bolagsstyrelsernas könssammansättning strider mot grundläggande rättsprinciper om äganderätten och medborgarnas rätt till likabehandling. Kvotering genom positiv särbehandling tillhör den socialistiska ingenjörskonsten men har hittills trotts vara en fullt laglig metod för politiker att lagstiftningsvägen jämna ut för dagen oönskade könsobalanser i yrkeskårer och på universitetsutbildningar. Snart är det i bästa fall slut på det, tack vare domares och andra juristers klargöranden. Nyligen har också forskningsministern flaggat för att kvoteringsbestämmelsen högskoleförordningen kommer att avskaffas. Ja, tänk om politikerna i Sveriges riksdag hade varit mindre opportunistiska och mer på sin vakt mot juridiskt ohållbara kvoteringsmodeller. Då hade kvinnliga sökande till juristutbildningen i Uppsala och veterinärutbildningen vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) sluppit att få sina studiedrömmar slagna i kras till följd av inkvotering av mindre kvalificerade män. Som Svea hovrätt har slagit fast i domen mot SLU, den formen av kvotering är olaga könsdiskriminering. Det var också hotet om att fällas för samma övertramp som häromveckan fick Lunds univerAdvokaten Nr 2 • 2010