Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » ”EFTER DE TIO INLEDANDE FÖRHÖR
EN SAKNAS UPPGIFTER HURUVIDA BARNEN HÖRS SOM VITTNEN, MÅLSÄGANDE ELLER MISSTÄNKTA. POLISEN HAR INTE BRYTT SIG OM ATT KRYSSA I DEN RUTA DÄR DETTA SKA ANGES VILKET ÅTER IGEN VITTNAR OM SLARV.” sant för mig eftersom min granskning syftar till att undersöka de frågor som ställs och om barnen har getts möjlighet att berätta om sina upplevelser. Jag ska inte avgöra sanningshalten i deras utsagor. Bröderna hörs var för sig men de metoder som används under förhören liknar varandra. Förhören saknar helt den struktur jag är van vid. Förhörsledarna lägger ingen tid på att skapa kontakt med barnen. De går inte igenom några grundregler. Inte heller efterfrågar de en fri återgivning. Faktum är att barnen knappt får några öppna invitationer alls. I stället präglas förhören av suggestiva, ledande och slutna frågor vilket gör att det är förhörsledarna som styr samtalet – inte barnen. Därtill utsätts barnen för social press och förhörsledaren kritiserar barnens svar: Jag tror att du har sett något mer som inte du vill berätta för oss. Förhören är repetitiva. Samma frågor ställs om och om igen. Att upprepa samma fråga är riskabelt med yngre barn. Det kan leda till att barnet börjar fundera över varför frågan ställs på nytt: Har jag kanske svarat fel? Vilket svar vill de ha? Ju fler förhör som hålls med pojkarna desto allvarligare blir bristerna. Bristerna ska naturligtvis ses i ljuset av att förhören hölls före 2007 då Sverige införde ett helt nytt utbildningsprogram i barnförhörsmetodik. Sedan dess har svenska barnförhör blivit bättre, tränade barnförhörsledare ställer i dag fler öppna invitationer och färre slutna och ledande frågor. Trots detta är det anmärkningsvärt att förhören helt saknar barnperspektiv. Förhörsledarna lyssnar inte till barnens berättelser. När barnen nekar till ett påstående eller en fråga blir de antingen ifrågasatta eller också lämnar förhörsledarna dessa nekanden helt utan avseende. Efter de tio inledande förhören saknas uppgifter huruvida barnen hörs som vittnen, målsägande eller misstänkta. Polisen har inte brytt sig om att kryssa i den ruta där detta 46 FALLET KEVIN Den 16 augusti 1998 hittades fyraåriga Kevin Hjalmarsson död strax utanför centrala Arvika. Tre månader senare meddelade polisen att två bröder, fem respektive sju år gamla hade erkänt att de dödat Kevin. Efter mediers granskning av fallet togs det upp igen av åklagare och 2018 avfördes bröderna helt från utredningen om Kevins död. ska anges vilket återigen vittnar om slarv. Men av tonen i förhörsledarens frågor går det att utläsa att bröderna inte längre hörs som vittnen utan som misstänkta. Trots detta saknar barnen juridiskt ombud. I de fall barnens vårdnadshavare är med i förhörsrummet är de inte där för att värna om deras rättigheter utan används för att få barnen att berätta om sådant de verkar oförmögna att prata om. Det är inte ovanligt att det uppstår situationer under ett förhör där barn visar tydligt motstånd att berätta. Situationer där förhörsledare känner sig manade att hjälpa ett barn att berätta om sådant som kan vara svårt att vittna om, till exempel att de blivit utsatta för eller utsatt andra för något de känner skam, skuld eller rädsla inför. Det bästa en förhörsledare kan göra i en sådan situation är att visa barnet att förhörsrummet är en trygg plats där de kan berätta om sådant som är jobbigt – att förhörsledaren lyssnar om barnet vill berätta. Barnet har ingen skyldighet att berätta. Så att använda suggestiva metoder och ledande frågor för att pressa fram en utsaga är inte i linje med barnkonventionens princip om barnets bästa enligt artikel 3. Dessa metoder riskerar att forma barnens berättelser vilket minskar utsagornas tillförlitlighet. Just det sker i Kevinutredningen. Femåringens berättelse blir mer och mer motsägelsefull. När han blir ombedd att peka ut vem det var som ”bötte” Kevin i sjön pekar han ut alla han känner i skolkatalogen. När han får samma fråga flera gånger byter han svar och blir ifrågasatt: Nej, nu får du passa dig. Nu växer det snart upp maskar och grodor ur munnen på dig, tänker jag. Hans allt mer påfallande koncentrationssvårigheter möts med ständiga uppmaningar: Sätt dig upp! Titta på mig! Hans svar korrigeras gentemot vad förhörsledaren säger sig veta, vad han tidigare sagt och vad hans bror har sagt i förhör. Förhörsledarna spelar ut bröderna mot varandra och mot deras föräldrar: Tänk hårt, pappa vill att du berättar. Du ska berätta för mamma. Nu har vi tummat på det. Förhörsledaren för in information som bröderna ska förhålla sig till i sina allt mer motstridiga berättelser: Då ska jag visa dig vart Kevin hade sina skador och så vill jag att du talar om för mig hur han fick dom skadorna. Sjuåringen blir allt eftersom förhören fortsätter mer och mer tystlåten och uppgiven. I förhöret som varar 4 timmar och 26 minuter säger han att han inte vill eller orkar mer 61 gånger utan att förhörsledaren lyssnar på honom. Ingen av de vuxna som är med och tittar på förhöret lyssnar på honom. Han gråter så han skakar och frågar efter mamma men ingen hör honom. Han är sju år, helt ensam och hans grundläggande rättigheter: rätt till tystnad och rätt till juridiskt ombud har berövats honom. * påskhelgen fortskrider. Barnen målar påskägg, ritar påskkort och pyntar med allehanda färgglada attiraljer. Men över mig ligger Kevinutredningen som en blöt filt. Förhörsmetoderna är på intet sett obekanta för mig men jag har aldrig tidigare sett dem tillämpas med så här små barn. Oavsett om en förhörsledare har träning i barnförhörsmetodik eller ej. Oavsett om barnet som hörs är målsägande, vittne eller misstänkt bör syftet med ett barnförhör alltid vara detsamma: att samla information om ett eventuellt begånget brott. Men allt eftersom förhören pågår blir det mycket tydligt att de ADVOKATEN NR 2 • 2020