Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK inte syftar till att ta reda på
om eller på vilket sätt bröderna varit inblandade i Kevins död. Förhören syftar till att få bröderna att erkänna att de dödade Kevin och berätta hur de dödade honom. För att få barnen att erkänna använder förhörsledarna en kombination av suggestiva och manipulativa metoder. Metoder som kritiserats hårt av forskare allt sedan 1980-talet eftersom dessa metoder kan få personer att erkänna brott de inte begått. Barn är särskilt sårbara för suggestiva metoder. De kan ge den information de tror att förhörsledaren vill ha – även om det innebär att de erkänner ett brott de inte begått bara för att få slut på ett pressande förhör. Konsekvenserna i Kevinutredningen är förödande. Pojkarnas utsagor blir mer och mer orimliga och motsägelsefulla. De ger förhörsledarna en mängd olika alternativa gärningspersoner, personer vars signalement varierar kraftigt mellan förhören. Pojkarna ger också flera olika förklaringar till vad som kan ha hänt Kevin. Kevin har ramlat, drunknat, blivit puttad, sparkad och fått en kniv i magen. Men oavsett vad de säger tas deras uppgifter som intäkt för att de är skyldiga. Förhörsledaren ber barnen berätta hur de bråkat med Kevin, trots att bröderna nekar till att de bråkat med honom. De ber barnen beskriva hur de dödat Kevin, trots att bröderna nekar till att de har haft med detta att göra. De ber barnen berätta hur de flyttade Kevin efter hans död, trots att bröderna nekar till att ha flyttat honom. När jag till slut kommit igenom alla förhör känner jag mig fullständigt utmattad. Den här utredningen liknar ingenting jag tidigare sett och tankarna går till de två små pojkarna – som nu blivit män. Hur mår de i dag? Pressande förhör kan få förödande och långsiktiga konsekvenser. När jag sammanställer min granskning får jag en gnagande känsla av att jag missat något. Det tar en stund innan jag kommer på vad det ADVOKATEN NR 2 • 2020 är, men så slår det mig: Pojkarna erkände aldrig att de dödade Kevin. Även om Kevinutredningen varit höljd i dunkel under nästan 20 år, var dess upplösning och pojkarnas erkännande någonting som uppmärksammades stort i media. Givet de metoder som använts och den press de utsattes för hade jag inte blivit förvånad om de erkänt. Men de erkänner inte och utifrån barnens berättelser kan jag varken beskriva hur Kevin dött eller om och i så fall hur pojkarna varit inblandade. Misstankar om allvarliga brott mot barn väcker ofta starka känslor som ilska, sorg och avsky hos människor i barnets närhet och hos dem som utreder brotten. Dessa starka känslor kan i sin tur leda till övertygelser om att en misstanke är befogad. I Kevinutredningen syns tydliga spår av konfirmeringsbias – att all information tolkas som stöd för misstanken att de båda bröderna är inblandade i Kevins död. Utredarnas övertygelse om att så är fallet gör dem benägna att endast söka information som stödjer detta antagande, till exempel att de i förhör berättar att de varit på plats när Kevin dog. De bortser från all information som talar emot antagandet, till exempel övrig bevisning som visar att barnen var och fiskade vid tiden för Kevins död. Trots att konfirmeringsbias är ett vanligt problem i polisutredningar saknas det fortfarande tydliga rutiner för att motverka detta tankefel. * tisdagen den 27 mars 2018, ett knappt år efter det att Dagens Nyheter och SVT gjort allmänheten uppmärksammad på de oerhörda bristerna i Kevinfallet, väntar en ny presskonferens. Tillsammans med mina studenter i rättspsykologi nås jag av det glädjande beskedet från åklagare Niclas Wargren: Bröderna är avförda från utredningen om Kevins död. I pressmeddelandet står det: Uppgifterna bedöms inte vara sådana att de ensamma kan ligga till grund för slutsatsen att de utpekade orsakat pojkens död eller att de har varit närvarande när han dog. Efter 20 år är bröderna äntligen fria från den skuld de tvingats bära. Slutet gott, allting gott! Eller? Dessvärre har vi långt kvar för att kunna säkerställa att historien inte upprepar sig. Barns rättssäkerhet har visserligen stärkts under de senaste 20 åren. En majoritet av dem som håller förhör med barn i dag har gått åtminstone en av de tre kurser som står till buds och barns rätt till ett juridiskt ombud vid förhör har stärkts. Svenska barnförhör har dock på senare år kritiserats för att vara allt för manualstyrda vilket är oroande eftersom det inte finns någon manual som fungerar i alla situationer för alla barn. Ur ett barnperspektiv måste varje förhör skräddarsys för det unika barn som kliver in genom dörren. De som har till uppgift att hålla barnförhör måste ha en gedigen utbildning. Någon sådan utbildning finns inte i Sverige. Den utbildning som erbjuds svenska barnförhörsledare är mycket kortare än den som ges i våra grannländer Norge och Finland. Där har det gjorts stora och helt nödvändiga satsningar på att höja kvaliteten i barnförhör. För att leva upp till barnkonventionen måste barnförhörsutbildningen bli betydligt mer omfattande. Det måste även ställas formella krav på att den som håller förhör med barn har genomgått utbildningen. För att stärka barns rättssäkerhet och för att kunna svara upp mot barnkonventionen är det av yttersta vikt att Sverige snarast tar efter Finland. Där inleds varje utredning om misstänkta brott mot barn med att utredarna formulerar och sedan systematiskt utreder alternativa förklaringar till misstanken och alternativa misstänkta gärningspersoner. Barns rätt att uttrycka sin mening och höras i rättsliga sammanhang ger vuxna en skyldighet – att faktiskt lyssna på vad barnen säger. Sara Landström Docent i psykologi 47 ”MEN DE ERKÄNNER INTE OCH UTIFRÅN BARNENS BERÄTTELSER KAN JAG VARKEN BESKRIVA HUR KEVIN DÖTT ELLER OM OCH I SÅ FALL HUR POJKARNA VARIT INBLANDADE.”