Boinsikt 1
ÅTER L TERFLF YTTARE Återflyttare: Gunilla på Var
bergagatan ”Fick jag inte bo här skulle jag sörja” 27:an på Varbergagatan. I 22 år har det varit Gunilla Larssons hem. Under renoveringen bodde hon i åtta månader på 46:an i närheten. Att hon skulle flytta tillbaka var självklart. – Jag tvivlade inte en sekund. Det är eftermiddag och vi sitter i Gunillas kök och pratar. Det skymmer ute. Gunilla tänder en lampa i fönstret och sätter fram kaffe, pepparkakor och en oförskämt god kaka som jag bara måste ta två bitar av, påhejad av värdinnan. Varberga har varit, och är, en stor och viktig del av Gunillas liv. Tidigare bodde hon i radhus i Hjärsta, men flyttade till Varberga för 22 år och åtta månader sedan. 27:an har varit hennes fasta punkt. Efter renoveringen har den ändrat karaktär och blivit mer öppen och ljus. – Det är en liten trea, men det känns som att bo i en fyra. Köket var trångt tidigare, man kunde knappt mötas. Men nu 12 är det hur mycket plats som helst, ja, du ser ju själv. Före renoveringen tog badrummet, en separat toa och en klädkammare stor plats och kvävde köksutrymmet. Under renoveringen byggdes badrummet om till toa och dusch, klädkammaren försvann och hallen och köket fick fler kvadratmeter till förfogande. – Ingen är nöjdare än jag, jag trivs verkligen. Det är lite synd att klädkammaren är borta, men man kan inte få allt här i livet, säger hon och ler. Evakueringen under renoveringen var inget problem för Gunilla. – Jag fick information och var förberedd när det var dags. Jag visste också att det skulle ta åtta månader. 1 juni för två år sedan var jag tillbaka här igen, och då hade jag haft en likvärdig lägenhet på 46:an. När Gunilla säger ”tillbaka här igen” råder det ingen tvekan om att hon ser den här lägenheten som sin. En plats som hon uppskattar, där hon känner sig trygg. Hemma. – Varberga är bäst. Allt jag behöver finns här. Det finns stora grönytor och Boinsikt 4-13 skogen ligger alldeles i närheten. Och här i trappen är det lugnt och tyst, det är knappt att en fluga hörs. Jag frågar om hon skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans. – Nej, jag skulle nog inte trivas på något annat ställe. Fick jag inte bo här skulle jag sörja.