Tidningen Energi 1
D Så snart en fastighet ska byggas om går vi in o
ch ser vad vi kan göra med energin. Christine Fiedler, miljöförvaltningens energikontor. 36 NR 2 2020 TIDNINGEN ENERGI et var förmodligen med en suck av lättnad som Angela Merkel den 16 januari kunde lägga sista handen vid överenskommelsen om brunkolet, som står för uppemot en femtedel av den tyska elförsörjningen. Men hon fick betala ett högt pris, över 4 miljarder euro till kraftbolagen och runt 40 miljarder euro till de fyra förbundsländer som kommer att påverkas mest av brunkolets utfasning. Samtidigt behövs ännu mer resurser på annat håll. Den tyska bilindustrin har varit senfärdig med att utveckla fordon och infrastruktur för eldrift och kräver nu stora statliga stödinsatser. Den en gång så framgångsrika utbyggnaden av vind- och solkraft har saktat ned betänkligt. Tillståndsgivningen för nya nationella kraftledningar från norr till söder går alldeles för långsamt. Och de flesta städer kämpar med att få bort de fossila bränslena i uppvärmningen och kollektivtrafiken. En stad som gått i täten är det gamla lärosätet Heidelberg i Baden-Württemberg, som styrs av Die Grünen och länge varit en pionjär inom grön stadsutveckling. Redan 1992 skapade man som första tyska stad en klimatskyddsplan. Efter det har klimatarbetet inriktats på allt från praktisk skolundervisning om energibesparingar till att stödja lokala företag som vill minska sin klimatpåverkan. – Båda dessa program har blivit nationella förebilder, konstaterar Christine Fiedler på miljöförvaltningens energikontor, som är inhyst i ett 1700-talspalats i stadens historiska centrum. Ett viktigt fokus är uppvärmningen, som i Tyskland står för mer än en tredjedel av energianvändningen. Heidelberg är för sin värme och el ännu beroende av ett stenkolskraftverk i grannstaden Mannheim. Men för att minska sin fossilanvändning byggde man för några år sedan ett eget fliseldat värmekraftverk. 2010 bestämdes också att alla nybyggda kommunägda fastigheter ska vara så kallade passivhus, i princip självförsörjande på värme. – Så snart en fastighet ska byggas om går vi in och ser vad vi kan göra med energin. Till exempel tillläggisolera eller sätta upp solceller på taket, berättar Christine Fiedler. När det gäller transporter, som står för en annan tredjedel av energiförbrukningen, har Heidelbergs linje varit att motivera bilister att åka kollektivt eller cykla. Därför pendlar numera mer än en fjärdedel av stadens yrkesverksamma till jobbet på väl utbyggda cykelbanor. – Den som avregisterar sin bil bjuds på ett års gratis kollektivtrafik, berättar Fiedlers kollega Robert Persch. Sedan länge finns ett väl utbyggt spårvagnsnät. I fjol kompletterade man sin flotta av dieselbussar med tre elbussar som nu kör ljudlöst – och avgasfritt – i den gamla stadskärnan. – Vår målsättning är att fasa ut de fossila bränslena fram till 2030. Vi planerar att köpa in 30 nya elbussar fram till 2021 och hoppas inom fem år kunna ersätta våra dieseldrivna ledbussar med bränslecellsbussar, säger Victoria Pfaff vid Heidelbergs kollektivtrafikbolag RNV. E lbussar och cykelbanor i all ära, men Heidelbergs mest uppmärksammade klimat- och energisatsning är en annan: världens största passivhusområde. Det är byggt på en gammal rangerbangård vid järnvägsstationen och heter därför Bahnstadt. Den nya stadsdelen är på hundra hektar, började byggas 2009 och har nu cirka 4 200 invånare. När den står klar 2022 ska den inrymma 3 700 extremt energisnåla lägenheter med runt 8 000 invånare. Som de flesta nybyggda områden ser Bahnstadt vid första anblicken lite sterilt och ofärdigt ut. Ett genomgående inslag som redan är på plats är de vackert byggda regnvattendikena som är tänkta att ge området gröna svalkande korridorer. De kubformade låghusen har alla platta tak – fyllda med grönska som ska ta upp fukten. På de kommunala hustaken i området, som på skolor och dagis, finns solceller. I stadsdelen finns också flera forskningsinstitutioner. En av dessa är Innovation Lab där man utvecklar produkter inom området organisk elektronik. Genom att använda biologiskt nedbrytbar plast istället för dyrbara metaller hoppas man kunna skapa billigare och mer miljövänliga produkter. I en stor industrihall står en tidningstryckpress och skriver ut plastfilm i flera lager med små sensorer inuti – 160 meter film per minut. Alla som jobbar därinne är klädda i sterila skyddsoveraller. – Här tillverkar vi nu medicinsk utrustning. Men