Nöjesnytt_Kalmar 1
Pressbild: Ouaga Girls, 2017 Taxi Sister som var
ditt avgångsprojekt från DI om en kvinnlig taxichaufför i Senegal hade ett stark feministiskt budskap. Har det varit viktigt för dig när du letat karaktärer eller historier att det är starka kvinnliga karaktärer? – Med Taxi Sister kände jag verkligen att jag ville berätta en historia som jag känner mig stärkt och inspirerad av. Det är väldigt sällan som jag själv har sett sådana historier och då har jag ändå gått filmutbildningar och sett mycket film. Men med min senaste film Ouaga Girls ville jag skildra olika sidor av tjejerna och man får tillexempel följa dem hos psykologen. Jag kände också att jag var nyfiken på deras liv, att höra dem prata utan att det är en prestation. Jag ville fånga det som försiggår i ett rum där man inte jobbar, där man bara umgås. Man kan kortfattat säga att Ouaga Girls handlar om en grupp unga kvinnor från Ouagadougou som pluggar till bilmekaniker. Du växte också upp där. Hur mycket känner du igen dig själv i de här tjejerna? – Jag kan känna igen mig jättemycket i dem. Jag bodde ju där när jag var ungefär i deras ålder. Jag var intresserad av just den tiden innan man kommer ut i arbetslivet, det sista året med tjejerna och tryggheten man har med dem. Sedan ville jag också visa ett vardagsliv som både du och jag kan känna igen oss sig i. Inte bara bilder på krig och fattigdom, bara för att filmen utspelar sig på en viss kontinent. Hur fick du idéen? – Det var någon som sett Taxi Sister som tipsade om den här skolan, så det är inte bara för att det handlade om tjejer och bilar som jag ville göra den här filmen, haha. När jag gick dit och pratade med dem så visade det sig att de inte hade valt ”den här banan” själva heller. De hade liksom inte fått välja att vara pionjärer inom ett mansdominerat yrke, utan någonstans hade de hamnat mellan stolarna. De är tonårsmammor, eller personer som har haft andra problem i familjen, och de har hamnat här eftersom någon har tagit med dem dit. Det är en skola som leder till jobb och den kostar också lite mindre. Det blev en ganska stor skillnad från min förra film, då det är en vuxen kvinna som medvetet har valt att gå in i en bransch där hon krigar mot världen varje dag och tycker att det är värt det också för hon försörjer sin familj. Men det som var så spännande med dessa tjejer, var att de var i en tid precis innan yrkeslivet. Ouaga Girls jobbade du med i ungefär fem år, hur känns det när du ser den i dag? – Jag tycker fortfarande om den, även om jag kanske hade gjort vissa val annorlunda nu. Men, det känns som att jag också har växt upp med den här filmen. När jag började med den så hade jag inte ens träffat min kille Kristoffer, jag hade inte några barn, jag hade inte gått någon konstutbildning. Så det är jättemycket som även har hänt i mitt liv under den här tiden också och då har Ouaga Girls varit min fasta punkt. När man inte har varit säker på vad som ska hända i framtiden, då har jag kunnat gå in i den världen och stannat där ett tag. Filmen handlar om att göra stora val, och det har även jag gjort i mitt liv. Sakerna som jag har gått igenom har speglat filmmaterialet och klippningen, och även om jag hade gjort andra val i dag så är jag accepterande kring att det är så här som jag var just då. När visste du att dokumentärfilm var din ”grej”? – Jag har nog aldrig tänkt dokumentärfilm som min grej, men däremot har jag ofta utgått från människor och deras berättelse. Jag är inte så intresserad av den frågan: ”Är dokumentär sanningen?”, eftersom det är så självklart för mig att det är min sanning. Det är min version av den här platsen. Det är jag som fångar filmen, sitter i klippningen och sätter ljud, och då blir det ju att man försöker fånga känslan som man kände på platsen i efterhand. Jag är inte så noga med gränserna mellan fiktion, konstfilm och dokumentär. Du tog just din master från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och ditt slutprojekt var både en filminstallation om en ambassadörsfrus alldagliga tillvaro i ett afrikanskt land och en konstruktion av perforerade metallplattor, samt bomullsnystan. När kom konsten in i bilden för dig? – När jag började på Mejan så höll jag ju på med film, men jag ville verkligen göra konst jättemycket. Jag kände och hörde ju hur det knackade och hände grejer överallt. Jag kände verkligen, ”vågar man ge sig in i något som man inte kan eller kan prata om än?”, alla som går här har ju gått flera års förberedande. Så jag började göra det i smyg i min ateljé och så blev det att jag växte i det och vågade bjuda in andra i samtal och det slutade med att jag ställde ut min installation på slututställningen också. Det kändes som en sådan frihet att få göra något som inte var film. Det här arbetet har jag börjat med på ett helt annat håll än när jag gör film. Vart ligger ditt största fokus nu? – För mig så vävs allt ihop. Livet, konst och film. Förutom att Ouaga Girls kommer att gå upp på bio i höst över hela Sverige, är Theresa Traore Dahlberg aktuell med två utställningar i höst. 20 oktober ställer hon och 10 andra konstnärer ut på Kulturhuset. Hon medverkar även i ett solidaritetsprojekt på Tensta konsthall. TEXT: LINN STIGSSON STERN FOTO PATRICIA REYES 10 | nöjesnytt