Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA på häktet, en stund av normalitet mal
t. Jag kommer aldrig glömma en kommentar från en av de häktade efter att gemensamhetsavdelningen på häktet hade varit på gudstjänst nere i andaktsrummet: ”För en liten stund så glömde jag faktiskt var jag är någonstans.” För honom blev gudstjänsten i andaktsrummet med larmade kyrkfönster en stund av normalitet i tillvaron som häktad. Gudstjänstens moment med att sjunga, lyssna till bibeltexter, be och tända ljus är precis desamma innanför och utanför murarna. I en annan gudstjänst firade vi nattvard och några intagna stod tillsammans med ett par vårdare och oss pastorer när vi delade bröd och vin (alkoholfritt om någon undrar) – i just den stunden spelade det inte någon roll vem som har en nyckelknippa i fickan och vem som inte har nyckel, i detta ögonblick är vi lika. Det är en av de starkaste bilderna av vad nattvarden verkligen kan innebära som jag fått vara med om under mina år som pastor. Det finns stunder där olikheterna i våra livssituationer och förutsättningar suddas ut och det är fantastiskt att få vara med om. att jag som pastor på häkte och fängelser har fått erfara gudstjänster och själavårdssamtal som satt spår både i mig och i andra som var med är inte så oväntat eller svårt att föreställa sig. Men tjänsten och uppdraget har också inneburit en hel del annat. Föreställ dig att en grupp vuxna män, dömda för vålds och/eller narkotikabrott, sitter runt ett bord och försöker limma ihop flirtkulor, fjädrar med mera till fina påskkycklingar. Låter det lite oväntat? Ja, det gör det nog, en av dem som var med påpekade just det – tänk om någon skulle se oss nu, vad skulle de tro eller säga då? När det närmar sig jul samlas vi runt samma bord och pysslar julkort. Då är det röda pappersark, glitterpennor och klistermärken ADVOKATEN NR 3 • 2021 med tomtar och änglar som finns på bordet och efter en stund blir julkort som intagna kan skicka till sina familjer. Varför gör vi då detta? Är detta verkligen seriöst, och är det tillräckligt religiöst för att en präst och pastor ska hålla på med sånt? På den frågan kan du få lite olika svar, men jag skulle säga att det är en förmån att få sitta och pyssla påskkycklingar och julkort tillsammans med Jesus, eftersom det är honom vi möter. Det blir också fina samtal när vi samtidigt sitter och skapar något med våra händer, även om det vi gör kan verka futtigt. när jag suttit i plaststolen där i häktescellen och fått samtala om allt mellan himmel och jord har jag ofta känt mig privilegierad, inte bara för att jag får gå ut genom dörren och åka hem varje kväll, utan också för det jag fått lära mig om livet av de människor jag mött. Dessa samtal som handlat om allt från vilka olika pepparsorter som finns, till ångest och oro, streetracing, djupa existentiella frågor och hur det går att finna och känna hopp, har förändrat mig. Människor med en bakgrund och ett vardagsliv som är så långt ifrån mitt har fått mig att förstå hur mycket som är lika i att vara människa. Trots olikheter på ytan så är den andre inte så annorlunda än jag, håll fast vid det när så många vill få oss att tro att olikheterna oss människor emellan är större än det vi delar och har gemensamt. Susanne Rodmar Konsulent för andlig vård och pastor * Om du undrar över bibelordet jag refererade till i början så plocka fram bibeln i bokhyllan eller telefonen, leta rätt på Matteusevangeliet, kapitel 25, vers 31–45. 23