Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » agerande. Men vi vet också att
käranden lidit svår ekonomisk skada och att ni gått därifrån med vinst. Tycker ni verkligen att det är rättvist? SOM JAG NÄMNDE INLEDNINGSVIS INNEHÅLLER MIN PRIMITIVA TEORI ENDAST FYRA BESTÅNDSDELAR, NÄMLIGEN SANNING, VETENSKAP OCH BEPRÖVAD ERFARENHET, MEDKÄNSLA SAMT LÅNGSIKTIGHET. En rättvis förlikning behöver nämligen inte innebära att båda parter känner sig som kränkta förlorare och att båda ekonomiskt eller på annat sätt ska förlora lika mycket. En bra förlikning känns rättvis för båda parter. Avtal som är orättvisa håller dessutom sällan i längden, enligt min erfarenhet. Den som känner att ett avtal är orättvist kommer att göra allt för att komma ur detsamma och kanske till sist bryta mot dess regler, medan rättvisa avtal leder till tillit mellan parterna och fler affärer. Därför lyssnar oftast även väldigt stora företag på sina finansiellt svagare leverantörer och kunder. De vet nämligen att om avtalet blir för oförmånligt för andra parten så upplevs det orättvist och då kommer det inte att hålla vilket i längden blir dyrare för alla inblandade. Samma logik gäller förmodligen även i andra sammanhang såsom inom familjerätt, straffrätt, diskriminering och så vidare. Människors känsla för vad som är rättvist och orättvist har betydelse. Följaktligen har rättvisa också betydelse i den praktiska verksamheten för oss advokater men även för andra jurister, domare, åklagare, liksom för offentligt anställda tjänstemän. som jag nämnde inledningsvis är de flesta praktiskt verksamma jurister skickliga på att läsa ut gällande rätt. Vi har lärt oss tekniken hur vi ska tolka lagarna och prejudikaten, och vi är oftast skickliga. Men att tillämpa gällande rätt är en sak. Rättvisa kan ibland vara en annan. 46 För att inte hamna fel i jakten på rättvisa måste vi som jag ser det ha en metod för att komma fram till vad som faktiskt är rättvist i det enskilda fallet. Förvisso finns det mycket stora och berömda tänkare, Ronald Dworkin, Immanuel Kant, John Rawls och många fler som redan konstruerat sina uppfattningar om rättvisa och det moraliskt riktiga handlandet. För egen del finner jag dock inte dessa teorier praktiskt tilllämpliga i min dagliga verksamhet. Det blir för komplext, och de flesta av oss avhåller sig därför från denna typ av rättviseresonemang. Detta betyder inte att jag förkastar rättslärdas och filosofers teorier. Absolut inte. Jag läser och får hela tiden nya insikter av nu levande och tidigare kloka tänkare. Däremot vill jag göra ett försök att diskutera en praktiskt tillämplig metod för att fastställa vad som är rättvist i den juridiska vardagen. Som jag nämnde inledningsvis innehåller min primitiva teori endast fyra beståndsdelar, nämligen sanning, vetenskap och beprövad erfarenhet, medkänsla samt långsiktighet. Tanken är att varje enskild fråga där osäkerhet föreligger om rättvisan ska kunna prövas mot teorin och att oftast endast ett tänkbart svar kommer att vara möjligt. För de flesta av oss är att hålla sig till sanningen en förutsättning för en intelligent och civiliserad diskussion rörande allt. Inte minst rättvisan. Sanning är grundläggande inte i en relativ mening, utan rent faktiskt. Vi ska inte tolerera att vare sig politiker, advokater eller andra jurister eller ämbetsmän medvetet ljuger eller ens slirar på sanningen. Förvisso är få av oss ofelbara och alla människor har någon gång ljugit, medvetet eller omedvetet. Men en sak är att våra minnen förbleknar och att våra hjärnor förskönar våra egna handlingar i minnets dimmor. En helt annan sak är att medvetet ljuga. Det kan aldrig tolereras. Om ingenting kan hållas för sant, kommer vi aldrig till någon lösning utan vandrar i stället runt i en ändlös labyrint av lögner. Utan ett sunt förhållande till sanningen fördjupas konflikter och kan inte lösas när parter gräver ner sig i sina juridiska skyttegravar. Efterdyningarna av det amerikanska presidentvalet 2020 är ett ypperligt exempel på detta, med advokater som åberopade uppenbara lögner till stöd för att valet skulle ha varit riggat. Förvisso kan olika perspektiv anföras – det är viktigt. Men det finns en objektiv sanning som alltid måste eftersträvas. Om vi inte eftersträvar den objektiva sanningen kommer vi nämligen heller aldrig uppnå rättvisa vare sig för lagstiftaren, i det enskilda fallet i domstol, eller för socionomen som ska omhänderta ett barn. Vetenskapen i sig är amoralisk och har inget som helst begrepp om rättvisa. Vetenskapen kan aldrig på egen hand tala om för oss vad som är rättvist eftersom vetenskap är just vetenskap utan egna värderingar. Vetenskapen ska vara objektiv, opartisk och icke värderande. Den talar om för oss vad som är fakta, men inte mer. Objektivt fastställda fakta bör därför aldrig få förvandlas till åsikter som kan debatteras. Men att vetenskap i sig är amoralisk är en annan sak än att säga att vetenskapen inte har någon plats i frågan om rättvisa. Tvärtom har vetenskapen allt sedan upplysningen haft och har en stor del i moralens och därmed rättvisans utveckling och innehåll. Vetenskap är därför oundgänglig i frågor om rättADVOKATEN NR 3 • 2021