Advokaten 1
KEVINFALLET Presskonferens med bröderna Robin Dah
lén och Christian Karlsson i Stockholm den 19 maj 2017. De två hade 19 år tidigare pekats ut som skyldiga till mordet på Kevin, 4 år, i Arvika. Till vänster styvmamman Eva och pappan Weine Karlsson. Till höger mamman Annika Dahlén och advokaterna Slobodan Jovicic och Thomas Olsson. På kvällen den 16 augusti 1998 hittades fyraårige Kevin död i sjön Kyrkviken utanför Arvika. Dödsfallet tolkades inledningsvis som en olycka, men efter rättsläkarens utlåtande började polisen söka efter en eller flera gärningsmän. Sedan en stor mängd vittnen hörts pekades två bröder, fem och sju år gamla, ut som Kevins mördare av polisen. Bröderna uppgavs ha erkänt mordet. Fallet betraktades som uppklarat och de båda pojkarna omhändertogs av de sociala myndigheterna. Några juridiska biträden utsågs inte för pojkarna. 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel där fallet granskats. I artikeln pekas på en rad brister i utredningen och framför allt i hur bröderna förhörts och vallats på platsen. Strax därefter sände SVT Dan Josefssons dokumentärserie Fallet Kevin, med ytterligare hård kritik mot hanteringen av fallet och hur de båda barnen behandlats. 2017 återupptogs förundersökningen på nytt och ett år senare avfördes bröderna från utredningen. De idag vuxna bröderna har sedan dess kämpat för att få ersättning för den skada som de utsatts för, hittills utan resultat. Granskningar av förhören med de båda pojkarna har visat på att de förhördes över 30 gånger, ofta i en eller flera timmar vid varje tillfälle. Rättspsykologen Sara Landström har beskrivit förhören som präglade av ”suggestiva, ledande och slutna frågor vilket gör att det är förhörsledarna som styr samtalet – inte barnen”. Landström noterar också att barnen utsätts för social press och att förhörsledaren kritiserar barnens svar. Sara Landströms genomgång av förhören i Kevinfallet är skakande läsning. Om ett förhör med den sjuårige brodern skriver hon: ”I förhöret som varar 4 timmar och 26 minuter säger han att han inte vill eller orkar mer 61 gånger utan att förhörsledaren lyssnar på honom. Ingen av de vuxna som är med och tittar på förhöret lyssnar på honom. Han gråter så han skakar och frågar efter mamma men ingen hör honom. Han är sju år, helt ensam och hans grundläggande rättigheter: rätt till tystnad och rätt till juridiskt ombud har berövats honom.” Sara Landströms granskning av Kevinförhören finns publicerad som en essä i antologin Vi måste börja med barnen, redaktör Ylva Mårtens. Den publicerades också i tidskriften Advokaten nr 2 2020. – Vi har inga ungdoms- eller barndomstolar. Så en svårighet är ju att domstolarna inte är anpassade efter att barn ska komma dit och höras, säger hon. Ett annat problem kan vara den uppmärksamhet som bevistalesmålen leder till. – Det blir skriverier och barnet utsätts för den här publiciteten, oavsett åt vilket håll domslutet sedan hamnar, konstaterar Eva Wendel Rosberg. Hon konstaterar att de krav på hårdare tag mot kriminella som märks i den politiska debatten inte tycks ADVOKATEN NR 2 • 2022 ha stöd på alla håll inom polisen, när det gäller barn under 15 år. – Alla poliser efterfrågar inte möjligheten till tuffare tag mot de unga. Många poängterar snarare att bygga relationer med ungdomarna, säger Eva Wendel Rosberg, och fortsätter: – Polisingripanden kan också göra att barn blir bekräftade i sin kriminella identitet, så att de känner sig tuffa. ”Jag var inne på polisförhör, men jag sa inget.” Den risken finns. Det måste hela tiden vara en avvägning. » 25 25 FOTO: TT