Advokaten 1
Utredaren: Straffprocessen måste följa utveckling
en – vänd! och brottmål regler i brottmål (SOU 2017:98), överlämnades till regeringen i december 2017. I betänkandet föreslår utredningen följande: l Det ska införas utökade möjligheter att ta upp berättelser vid förhör i rätten under förundersökningen eller förberedelsen av brottmålet. Dessa berättelser ska sedan kunna användas som bevis i rättegången. Det kan handla om förhör med målsägande, misstänkta och vittnen. l Det ska införas utökade möjligheter att använda berättelser som lämnats under förundersökningen, till exempel i polisförhör, som bevisning vid rättegångar. Detta förutsätter att det finns en ljud- och bildupptagning av berättelsen. Advokatsamfundets expert i utredningen, advokat Tomas Nilsson, motsatte sig förslagen och lämnade ett särskilt yttrande där han bland annat skrev att ”det vid tidiga förhör som genomförs kommer att råda en påtaglig obalans mellan åklagarens insyn i utredningen jämförd med den misstänktes och hans eller hennes försvarares insyn. Något verksamt förslag att utjämna denna skillnad lämnas inte och torde i realiteten inte heller kunna framläggas”. Slutbetänkandet Stora brottmål – nya processrättsliga verktyg (SOU 2019:38) kom i juni 2019 och behandlar hur handläggningen av stora brottmål med omfattande bevisning kan effektiviseras och moderniseras, bland annat genom att uppmuntra en ökad medverkan från misstänkta under förundersökningen. I betänkandet föreslås en ny möjlighet för åklagare att besluta om att begränsa en förundersökning, om den misstänkte har lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av egen brottslighet. Åklagare föreslås också få fatta ett så kallat utfästelsebeslut om ett högsta straff som den misstänkte kan dömas till, om den misstänkte har lämnat uppgifter som kan underlätta utredningen av den egna brottsligheten. Advokatsamfundets expert i utredningen, advokat Fredrik Ungerfält, kritiserade förslagen i ett särskilt yttrande. I yttrandet skrev han bland annat: ”Det kommer att vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, i synnerhet i sådana stora och komplicerade utredningar, att kunna skilja på vad som är uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av egen brottslighet och vad som är uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av annans brottslighet. Uppgifternas betydelse i utredningen kommer därför i realiteten inte att kunna begränsas till den misstänktes egen brottslighet, utan kan även få stor betydelse för andra misstänktas brottslighet.” ¶ » ADVOKATEN NR 9 • 2020 33 33