STT 1
8 STT Onsdag 7 augusti 2019 Jag började skriva ne
r berättelserna på uppmaning av kursdeltagare Kerstin Jönsson Kerstin Jönsson är aktuell med boken ”Stickprat”, där hon berättar sin historia om stickning. Här finns bland annat berättelser om människor hon mött, om plaggens öden, och om hennes erfarenheter av undervisning. FOTO: KATARINA JOHANSSON Kerstin ger ut bok med berätte Kerstin Jönsson i Dannike är aktuell med sin tredje bok, ”Stickprat”. De tidigare bö pektive smygmaskvirkning, men denna gång skriver hon om stickerskor hon mö stickning. DANNIKE Boken kom till efter önskemål från kursdeltagare på en av Kerstins stickkurser. – På kurserna blev det mycket ”stickprat”, där jag berättade om min stickning och mina upplevelser av undervisning, både om att få lära sig och att lära ut. Jag började skriva ner berättelserna på uppmaning av kursdeltagare som tyckt om att lyssna på dem, berättar hon. Stickat hela livet Kerstin fick tidigt lära sig sticka och virka av sin mamma, och i boken berättar hon om hur hon och modern ibland kom i konflikt när Kerstin ville prova nya sätt att sticka och sy ihop plaggen, och inte använda sig av de metoder modern lärt ut. Samma sak var det i skolan, och på den första knypplingskurs Kerstin gick på. Men detta tog inte loven av Kerstins handarbetsintresse. Hon har stickat genom hela livet, och i bokens inledning skriver hon om att hon känner det som hon stickat i 100 år. Modern var född 1907, och nu stickar Kerstins barnbarn: ”Det är som jag varit med hela tiden”. I boken berättar hon om människor hon mött i stickningens tecken. Som japanska Mieko Yano, som flyttade till Sverige för att gå på Textilinstitutet i Borås och blev kvar, och familjen hon bodde hos på en språkresa till England, och som hon hållit kontakten med i alla år Här finns även berättelser om olika plagg, som ”Djurkoftan”, med motiv av ekorrar, fjärilar, fåglar och elefanter, som Kerstin fick av sin mamma när hon var liten. Djuren har Kerstin sedan använt sig av i plagg hon stickat. – Har man ett utgångstema kan man jobba vidare på det och modernisera det. Presentgarnsnystan En del stickbeskrivningar finns det i boken, som den svala sommartoppen, den klassiska ribbmössan, Rävvanten och Hjärtvanten. Den senare kom till eftersom hjärtan är populärt som motiv nu, berättar Kerstin. – I början på 2000-talet skulle det vara tofsar på allting, nu ska det vara hjärtan. Jag har gjort om ett mönster från boken ”Tvåändsstickning”, Vitsippan, till ett hjärta. Jag har gjort det på vantar, och nu ska jag prova det på mössor också. I boken finns också beskrivningar på hur man gör de numer så populära stickade disktrasorna, i Kerstins version gjorda av lingarn, samt på hur man nystar ett ”presentgarnsnystan”, vilket fått sitt namn av att unga fickor i Bohuslän i början av 1900-talet gjorde och gav bort sådana vackra nystan eftersom de inte hade pengar att köpa presenter för. ”Stickprat” är Kerstin Jönssons tredje bok. ”Garnet ligger och väntar” Kerstin utbildade sig i ungdomen till arbetsterapeut. – Folk sa till mig att jag skulle söka till en renodlat konstnärlig utbildning, men jag hade inga pengar till det. Och arbetsterapeututbildningen var lämplig för mig, det var mycket pedagogik och det har jag haft nytta av när jag håller kurser. I arbetsterapeututbildningen undervisade man i olika former av slöjd och konsthantverk. På 1960-talet var utbildningen förlagd till det som idag är HDK - Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Där var den legendariske keramikern Carl-Harry Stålhane huvudlärare i keramik, och Kerstin fascinerades av leran. – Jag skulle kunna blivit keramiker, berättar hon. Men eftersom Kerstin och hennes make under många år bedrev jordbruk, med får och biodynamisk odling, hemma på gården i Dannike, var det tålmodigare garnet att föredra framför leran. – Leran går inte att kombinera med jordbruket. Leran kräver att