Marknad 1
MARKNAD ÖREBRO MÖTER Lars-Eric Uneståhl HAR SPRID
IT MENTAL TRÄNING ÖVER VÄRLDEN I 50 ÅR TEXT: PELLE BLOHM FOTO: PELLE BLOHM OCH PETER LINHART Lars-Eric Uneståhl är känd över hela världen, som pionjär inom mental träning, sedan slutet av 1960-talet åker han runt och föreläser och utbildar i ämnet men av någon märklig anledning tar hans kunskaper upp allra minst i hans hemtrakter Örebro med omnejd. Kanske är det den klassiska bilden av ”att aldrig bli profet i sin egen hemstad” som spökar? Hur som helst så fick jag en möjlighet att samtala med en fortfarande lika nyfiken 81-åring och det blev som väntat ett mycket spännande samtal. Lars-Eric Uneståhl är Fil. Dr. i tillämpad psykologi och mental träning. En auktoritet i ämnet som har spridit sina läror över världen i 50 år. Kanske blir man då inte överraskad att Lars-Eric är son till en frikyrkopastor. Familjen flyttade runt en hel del under hans uppväxt. Född i Värmland men han växte upp i Dalsland, Småland och Sörmland. När pappan och pastorns predikningar på ett ställe tog slut efter några år så flyttade man vidare. Det var så då menar Lars-Eric. Sedan kom han till Uppsala, då var det 1960-tal, där blev idrotten en viktig del i Lars-Erics liv. Friidrott, fotboll, bandy och basket bland annat. I det sammanhanget blev det för honom naturligt att inrikta sig på psykologi. – Jag ville inrikta mig på vissa frågor, säger Lars-Eric och preciserar vad han menar. Det första var kopplingen mellan hjärna och kropp. Jag hade märkt att prestationen kunde variera väldigt mycket. Inte bara från tävling till tävling utan även under en och samma tävling eller match. – Man kunde fundera på om det verkligen var samma spelare i första som i andra halvlek i till exempel en fotbollsmatch. Det har ju inte med fysik att göra utan det mentala. Började du tänka i sådana banor så tidigt alltså? – Javisst, det var just idrotten som födde de tankarna hos mig. Och det andra som jag upplevde var att i vissa situationer hade jag flyt där det gick väldigt bra för mig. Men jag märkte samtidigt att jag inte hade kontroll över flytet och att det kunde försvinna lika fort som det kom. När Lars-Eric började jobba med olika landslag så var också den första frågan han ställde: Hur ofta har ni flyt? Svaren kom snabbt. Inte tillräckligt ofta. Det kommer då och då för att försvinna lika snabbt. – Två saker blev då viktiga för mig att undersöka. För när jag har flyt så vet jag inte om det förrän efteråt och om jag blir medveten om att jag har flyt då försvinner det. Så jag förstod att det fanns en skillnad mellan vårt vanliga medvetande och det här med flyt. Det var därför det var så svårt att uppnå viljemässigt eftersom man då jobbade med sitt vanliga medvetande. Det här var alltså under 1960-talet och Lars-Eric började redan då, när begreppet mental träning inte ens fanns, att fokusera på alternativa medvetandeformer som flyt, dröm, sömn och hypnos. – Hypnos blev mitt huvudområde som jag doktorerade i. Då upptäckte jag att flyt var ett hypnotiskt tillstånd. Exakt likadant där perceptionen förändras. Som till exempel i snabba sporter som Formel 1 eller slalom då man har behov av en tidsdistorsion så att man upplever det hela i slow motion som gör att man ändå får tid till att hinna med. – Man kan även få amnesi, att man inte kommer ihåg någonting av tävlingen. Sanna Kallur brukade säga: ”När jag startar är det som att en häckdjävul tar över min kropp och när jag kommer i mål så minns jag ingenting av loppet”. Det finns alltså väldigt stora likheter mellan flyt och hypnos. Men på 1960-talet var inte det här någonting man trodde på eller ens förstod. – Träning då handlade mest om fysik, kondition och teknik. Men att man skulle kunna träna sin personlighet, de mentala faktorerna och sitt 18 tänkande och sina känslor, nej det trodde man inte på. Men det berodde mycket på att man inte hade prövat det. Var det här helt nya tankar vid den tiden? – Ja det var det, inom psykologin sa man att personligheten, din persona, var fastlagd. Man kan ju inte ändra sig som människa. Man är den man är. Men det kunde man? – Ja, jag visade att det kunde man! Via experiment, redan på 1960-talet, som hade med flyt att göra, med kopplingen i hjärnan. Vi gjorde många ideotoriska experiment där man skapade en bild av en rörelse och såg att det blev muskulära reaktioner. – Den första jag undersökte var bordtennisspelaren Stellan Bengtsson. Jag tog honom till Örebro, så fick han lägga sig på en soffa, därefter fick han spela sin VM-final inne i sitt huvud. Då kunde vi följa hans match genom att musklerna i armen reagerade precis som när han spelade på riktigt. Lars-Eric insåg att det fanns en direkt koppling mellan de bilder man skapade och den reaktion som skedde i kroppen. – Det blev väldigt viktigt för framtiden då man skulle jobba med att programmera in ett resultat och tala om för kroppen vad den ska göra i samband med fotboll och andra sporter. Allt det här ledde fram till att Lars-Eric skrev en artikel om det han kallade mental träning. Det var 1969. Han pratade med kollegor om vad man skulle kalla det här för begreppet mental träning existerade inte då. – Kollegorna sa att du kan inte kalla det för mental träning för då kommer människor tro att det har med mentalsjukhus att göra. Det hängde i länge? Åtminstone i fotbollen. – Det gjorde det kanske men det fanns inte så många alternativ på namn. Inom försvaret dit det spreds ifrån idrotten på 1970-talet, där kallade man det psykisk beredskapsträning, inte mycket bättre det faktiskt. Så jag tänkte att jag behåller namnet och ger det en positiv innebörd.