Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26 uttalat sig om vad han tror är den
stora utmaningen om tio år – han svarade jobben. Johan Rockström menar att utmaningen är på en helt annan nivå – att inom tio år starta en omställning i världen som saknar motstycke i historien, och att Sverige kan bli ett globalt föredöme här. Vårt beteende på miljöområdet beskriver han som att köra bil i natten, utan lyse och utan att veta om bromsarna fungerar. Johan är till stor del uppvuxen utomlands och han har som vuxen bott många år i bland annat afrikanska länder. Kanske är det världsmedborgaren Johan Rockström som gör att han är så medveten om problemen? Det är trots allt människor i andra länder som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. För oss handlar det ofta om ekonomi, för dem handlar det om att överleva. Uppväxten, från två och ett halvt till nio års ålder tillbringade han i São Paolo där pappan var chef på ett företag som tillverkade asfaltläggare, sedan blev det Milano i tre år innan familjen kom hem till Sverige. De stora klyftorna i Brasilien – vilka spår satte de? Eller levde familjen så som svenskar ofta gör i fattigare länder, bakom murar och taggtrådsstängsel? – Vi var hyfsat integrerade, det var annorlunda då. Det har varit mer segregerat när jag som vuxen bott i Nairobi och Harare med familjen. Jag kan inte säga att det klickade till när jag var liten och såg hur det var i en fattig favela i São Paolo, att säga så vore inte sant helt enkelt. Men jag minns stoltheten över att vara svensk, att vi var miljömedvetna, ”håll Sverige rent” och sådant. De tankarna kolliderade med miljöförstörelsen och fattigdomen i São Paolo. Det var ju enorma kontraster där. Så när det var dags att välja inriktning i livet var det ingen slump att han ville jobba med de stora utvecklingsfrågorna vatten, markanvändning, biologisk mångfald etc. Han la arkitektdrömmen åt sidan och insåg att agronom låg närmare om han ville ägna sig åt de stora frågorna. Men ett stadsbarn som Johan? Hur skulle det gå på lantbruksuniversitetet Ultuna? – Jag ville ju inte komma där som en på lateritplatåerna är det stenhårt, där gick det att åka rullskidor, med giraffer och lokala bybor som åskådare. Och på de två gatorna i Niamey. Det blev en del uppmärksamhet för vattenproblemen i Niger det året. Vasaloppet har han åkt många gånger sen dess, men några spektakulära PR-jippon har det inte blivit. Det räcker med att han pedagogiskt förklarar situationen, så lyssnar vi. Här är några beskrivningar: ”årets absoluta stjärnskott i forskarvärlden. Rockström tar helhetsgrepp på miljöfrågorna, presenterar forskning sakligt och enkelt och ligger steget före.” (motivering till att han kom tvåa på 2009 års lista över personer med störst inflytande på miljödebatten). ”Dagens favorit och klart främste talare – vi känner oss båda klimatchockade.” (Greenpeace blogg om Almedalen 2009). Han ”tilldelas utmärkelsen Årets svensk 2009 för sitt engagerande och entusiasmerande arbete för en hållbar utveckling.” Det finns också en del mindre smickrande tillmälen från människor som tror att klimathotet inte existerar. ”En propagandaråtta från vänsterträsket” låter det exempelvis i en anonym kommentar på nätet. Han är alltså en mästare på scenen, men han ska inte bara ägna sig åt det. Åtminstone tjugo procent av tiden är det tänkt att han ska forska, men det är ju inte lätt att få till. Förutom allt offentligt arbete med att föra ut forskningen så krävs det mycket arbete att leda två större organisationer. urban fjant, så jag sökte jobb som dräng utanför Karlskrona där jag bodde. Jobbade på en gård i Tollarp i nästan ett år. Varje morgon klockan fyra satte jag mig i bilen för att hinna till morgonmjölkningen. Jag sa att jag inte behövde någon direkt lön, bara jag fick mat, husrum och lära mig allt. Och det fick jag. Inriktningen på studierna blev sen vatten- och markanvändning. Och efter några års studier i Paris kom han till Niger, ett land i södra delen av Sahara, där problemen med vatten och mark verkligen ställs på sin spets. Han blev kvar i fyra år. Vem bryr sig om Niger? Vem vet var Niger ligger? År 1996 fick i alla fall några fler lära sig det eftersom det årets Vasalopp hade två skidåkare från landet. Det var Johan Rockström och en dansk som också jobbade där. Iförda tuaregmundering, lång kaftan och konisk hatt, inte särdeles anpassad till skidåkning. – Huvudstaden Niamey har två korsande gator och en rondell. En dag såg jag en bil med ett vasaloppsmärke på. Det var så jag träffade Peter Christensen. Och sen kom vi på att vi skulle åka Vasaloppet för Niger, jag tror att det var min idé. Vi tränade enbart på savannen; 26 KOLLEGA 6-10 »Jag sa att jag inte behövde någon lön, bara jag fick mat, husrum och lära mig allt. Och det fick jag.« – Jag vill vara en aktiv forskare. Det vinner alla på. Det är bra om instituten leds av en person med vetenskaplig auktoritet och akademisk trovärdighet. Och jag har inte tålamod att bara ägna mig åt teoretisk forskning, utan jag vill ägna mig åt forskning som kan användas och leda till förändring. Vi pratar om hans afrikanska erfarenheter som påverkat honom mycket. Niger, Burkina Faso, Rwanda, Kenya, Tanzania, Zimbabwe – hela kontinenten från det fransktalande Västafrika till östra och södra Afrika täcker han in. Under i princip tio års tid höll han sig borta från Sverige, och det har ju satt sina spår i Johans syn på världen och i det kontaktnät han har i dag. Till Rwanda kom han strax efter folkmordet 1994. Han ledde en ERU-enhet (Emergency Respons Unit) för Röda Korsets räkning. Uppgiften var att fixa färskvatten och drägliga sanitära förhållanden. Det handlade om att reparera vattensystemet, svetsa rör, gräva och sådant. – Vi hade väl alla rwandiska rörmokare på vår lönelista, säger Johan. Det var i norra Rwanda och han beskriver ett svårt uppdrag i en enormt spänd miljö, samtidigt lärorikt och svindlande vackert. Och lätt att få resultat. – Virungabergen är bergsgorillornas berg, och jag var bland annat in i Dian Fosseys* hus och stängde av kranarna som stod och rann i huset. Då var det konkret. Annars är det mest akademiskt arbete för Johan. Och försöka få människor engagerade, för planetens skull.
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68