Läs ... en begripligare värld
Utdrag ur boken FACTFULNESS DET VAR EN KALL och r
egnig oktoberkväll 1995 och jag hade ingen aning om att jag efter föreläsningen skulle inleda min kamp mot globala missuppfattningar. ”Hur hög är barnadödligheten i Saudiarabien. Räck inte upp händerna, ropa ut det bara.” Jag hade delat ut kopior av tabellerna 1 och 5 i Unicefs årsbok. De såg tråkiga ut, men jag var upphetsad. En kör av studenter ropade unisont: ”TRETTIOFEM.” ”Ja, trettiofem. Det innebär att 35 barn av 1 000 levande födda dör före sin femårsdag. Och siffran för Malaysia?” ”FJORTON.” FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT I arbetsrummet på Gapminder. enbart testat allmänheten i 14 länder utan även läkarstudenter, lärare, lektorer, framstående forskare, investerare, vd:ar på multinationella bolag, politiska makthavare. – Det handlar om hur vår hjärna hanterar information, säger Anna och berättar att de kommit fram till tio så kallade instinkter. En av dem är glappinstinkten som är vår oemotståndliga lust att dela in allt möjligt i två olika och ofta motstridiga grupper, till exempel fattiga och rika. Framför allt Ola hade läst mängder av vetenskaplig litteratur om hur vi fungerar, främst kognitionspsykologi, för att försäkra sig om att de var på rätt spår. NÄR HANS ROSLING CIRKA ETT ÅR efter cancerdiagnosen blev akut sjuk hade de helheten klar för sig. De hade samlat in allt material och i princip skrivit klart de tre första kapitlen. Resterande innehåll fanns på en stor kartongskiva i form av post it-lappar och massvis med anteckningar och halvskrivna sidor. – När han åkte in sista gången hade vi precis fått tillbaka de första kapitlen från vår redaktör och Hans höll på att göra anteckningar i marginalen. Han fick med sig pappren till sjukhuset och fortsatte jobba ända in i det sista. Han kom inte hem igen efter det, säger Anna. Det var en stor sorg för Hans att inte få vara med och färdigställa boken men arbetet i sig blev tröstande. – Det man vill som folkbildande själ är att det man tänkt inte går förlorat. Hans Rosling dog den 7 februari 2017. Han blev 68 år. Sin egen sorg har Ola och Anna hanterat genom att fortsätta skriva. –Lite knäppt men så är det nog. Vi tog ingen paus, vi skruvade upp tempot. Det fina i vår relation är att alla tre velat uppnå något tillsammans. Och ska man göra något för Hans, minnas och högtidlighålla honom så var det här det enda rätta. Att slutföra det bombastiska projekt vi åtagit oss. –Nu när vi är färdiga är det så otroligt sorgligt att Hans inte får vara med. Men det känns bra, det var det här vi kom överens om att göra. Han skulle varit jättenöjd. att läsa är att resa När siffrorna slungades mot mig skrev jag ner dem med en grön penna på ett plastark på overheadprojektorn. ”Fjorton”, upprepade jag, ”lägre än i Saudiarabien.” Min dyslexi spelade mig ett spratt, jag skrev”Malaisya”. Studenterna skrattade. ”Brasilien?” ”FEMTIOFEM.” ”Tanzania?” ”ETT HUNDRADRASJUTTIOEN.” Jag la ner pennan och sa: ”Vet ni varför jag är besatt av siffrorna för barnadödlighet? Det beror inte bara på att jag bryr mig om barn. Detta mått tar temperaturen på hela samhället, som en jättetermometer. Eftersom barn är så ömtåliga dör de lätt av en massa olika orsaker. Om bara 14 barn av 1 000 dör i Malaysia innebär det att de andra 986 överlever. Deras föräldrar och deras samhällen lyckas skydda dem mot alla faror som hade kunnat döda dem: virus och bakterier, svält, våld och så vidare. Siffran 14 säger oss därför att de flesta familjer i Malaysia har tillräckligt med mat, att deras avlopp inte förorenar dricksvattnet, att de har god tillgång till primärvård och att mödrarna kan läsa och skriva. Den säger oss inte bara något om barnens hälsa, utan den mäter kvaliteten på samhället i dess helhet.” ”Det intressanta är inte siffrorna i sig utan vad de säger oss om livet bakom siffrorna”, sa jag. ”Se hur olika siffrorna är: 14, 35, 55 och 171. Livet måste skilja sig extremt mycket åt i dessa olika länder.” Jag plockade upp pennan. ”Säg mig hur livet var i Saudiarabien för 35 år sedan. Hur många barn dog 1960? Titta i den andra kolumnen.” ”TVÅHUNDRA DRAfyrtiotvå …” Ljudnivån sjönk när studenterna uttalade den stora summan: 242. ”Ja, det stämmer. Det saudiarabiska samhället har gjort fantastiska framsteg, eller hur? Antalet döda barn per 1 000 har fallit från 242 till 35 på bara 33 år. Det är snabbare än i Sverige. Det tog oss 77 år att uppnå samma förbättring.” ”Och hur är det med Malaysia? 14 idag. Hur var det 1960?” ”Nittiotre”, mumlades svaret. Studenterna hade börjat gå igenom tabellerna, förbryllade och förvirrade. Ett år tidigare hade jag gett mina studenter samma exempel, men utan att dela ut pappret med den data som underbyggde mina påståenden, och de hade helt sonika vägrat tro mig när jag talade om förbättringar över hela världen. Nu, med alla belägg framför sig, lät detta års studenter i stället ögonen glida upp- och nerför kolumnerna för att se om jag hade valt ut några exceptionella länder och försökt lura dem. De kunde inte tro på den bild som datan visade. Den stämde inte alls med den bild de hade i huvudet. ”Bara så att ni vet”, sa jag, ”ni kommer inte att finna något land där barnadödligheten har ökat. Eftersom världen i allmänhet blir bättre. Nu tar vi en kort kafferast.”
Läs ... kokboks-Sverige
Läs ... mördarnas marknad