Advokaten 1
reportage FOrSkNING TEXT OCH FOTO ULRIKA BRANDBER
G Rättsväsendet behöver bättre kunskaper om psykologisk forskning Att bedöma vad som är sant och falskt i ett vittnesmål är svårt. Många gånger kanske inte ens vittnet själv vet vad som är självupplevt och vad man lagt till och tolkat in i efterhand. Det förklarar forskaren lena Schelin, som tycker att rättsväsendet och advokaterna behöver mer kunskap om psykologi. – Det behövs broar mellan disciplinerna. – Det finns ingen given metod för att avgöra om någon talar sanning. Ändå måste domstolarna fälla avgöranden på grundval av olika muntliga utsagor. Det säger Lena Schelin, juris doktor i processrätt och sakkunnig på Justitiedepartementet, som föreläste om sin forskning vid vårens allmänna advokatmöte i Örebro. Frågan om vem man ska tro på är ett återkommande ämne inom rättsväsendet. Inte minst blev den het under rättegången i det så kallade Arbogamålet, där professorn i psykologi Sven Å Christianson vittnade om mammans skallskador och hur sådana påverkar minnet. Också i sexualbrottsmål är det vanligt att ord står mot ord och att avgörande teknisk bevisning saknas. Hur ska domstolen egentligen göra för att känna igen en lögn och en sanning? Högsta domstolens praxis ger viss vägledning. I flera domar har domstolen fastslagit ett antal kriterier att utgå från. Att berättelsen är lång och sammanhängande, innehåller detaljer och ger intryck av att vara självupplevd talar för att den är sann. Likaså att den är fri från motsägelser och att det saknas bevisning som pekar i annan riktning.* – Problemet är bara: varifrån kommer de här kriterierna? Vet man att en lång utsaga är mer trolig att vara sann? När jag försökte se varifrån man hämtat kriterierna insåg jag att det inte fanns någon teoretisk bas. De bygger snarare på samlade domarerfarenheter, säger Lena Schelin. irrationella bedömningar I sin avhandling ”Bevisvärdering av utsagor i brottmål” tar Lena Schelin in beteendevetenskaplig forskning om minnet och om förmågan att bedöma andra människors utsagor. 14 ADVOKATEN NR 7 • 2008 Jurister sysslar varje dag med mänskligt beteende, men kan alldeles för lite om det, konstaterar Lena Schelin. Den beteendevetenskapliga forskningen ger, enligt Schelin, ett visst stöd för HD:s kriterier. Den som berättar sanningen gör det ofta i en längre berättelse, med många detaljer, kanske sådana som inte har någon större betydelse för sakfrågan. Det kan handla om att minnas en doft eller en suck. Men frågan är hur bra vi människor är på att objektivt uppfånga dessa saker i en berättelse. ”Psykologin är ingen exakt vetenskap. Det handlar alltid om enskilda bedömningar. ” – Genom att motstå den mänskliga drivkraften att snabbt skaffa sig en uppfattning om vad man tror om en person kan vi bli bättre på att avgöra utsagors sanningsvärde, säger Lena Schelin. Just därför behöver rättsväsendets aktörer ha kunskaper om vad som kännetecknar en sann berättelse. – Domstolen har ju alltid utvägen att fria om man är osäker. Men är det rättssäkert? Ska den som är utsatt för ett brott behöva nöja sig med att domstolen friar, för att rätten saknar kunskaper? Och ska den som blir dömd inte kunna lita på att domstolens bedömning varit objektivt grundad? säger Lena Schelin. pendeln svänger Under 1970- och 80-talen blev det vanligt att ta hjälp av bland annat vittnespsykologer i rätten. – Det var förstås lockande att ta in en exLENA SCHELIN – Problemet är att när vi bedömer en människa gör vi det inte så rationellt. Vi bedömer människors uttryck mycket mer än vad de säger. Har jag fått en positiv uppfattning av en person kommer jag också att uppfatta hans eller hennes berättelse som lång och detaljerad. Poängen är att människor som ska bedöma människor gör det i en dynamisk process, sammanfattar Schelin. distans hjälper Generellt är människor dåliga på att avgöra om någon talar sanning eller inte, det visar forskningen. Men den som är medveten om riskerna med att dra för snabba slutsatser lyckas ofta bättre. pert som kunde tala om vad som var sant. Eftersom domstolarna inte hade någon egen metod kom allt mer av beslutsfattandet att skjutas över på psykologerna, och det gick inflation i sakkunniga. Problemet blev att parterna kallade in varsin expert, och rätten ytterligare en. Ofta kom de till olika slutsatser, förklarar Lena Schelin. Följden blev att pendeln svängde. Psykologerna försvann i stort sett från rättssalarna. En logisk konsekvens, men samtidigt olyckligt, menar Lena Schelin. – Det är helt naturligt att anlita sakkunniga när det handlar om till exempel hållfastheten hos en bro som rasat, säger Schelin, som tycker att rätt använda kan vittnes- och minnespsykologer tillföra värdefull kunskap. – Psykologin är ingen exakt vetenskap. Det handlar alltid om enskilda bedömningar. Därför ska man aldrig ta in en psykolog för att bedöma om en viss utsaga är sann eller inte, men psykologen kan ge rätten relevanta bakgrundskunskaper, till exempel om hur människans minne och perception fungerar i olika situationer.