Advokaten 1
gästkrönika Säpo brister i respekt för J Jag bord
e vara nöjd. För första gången har Säkerhetspolisen tvingats lämna ut handlingar de mot bättre vetande hemligstämplat med hänvisning till rikets säkerhet. Kanske blir det tuvan som stjälper sekretesslasset? Att kritiken från kammarrätten i Stockholm och justitiekanslern (JK) innebär ett trendbrott. Säkerhetspolischefen Anders Danielsson verkar i varje fall ha dragit rätt slutsatser. Nya rutiner har införts för att undvika liknande fall i framtiden. Men trots allt är jag inte nöjd med denna kvist i hatten. Det finns fler tolvtaggare och kalvar att jaga fram ur snåren. I januari i år kunde jag kvittera ut sju e-postbrev som utväxlats mellan två tjänstemän inom regeringskansliet. De kom utskrivna på papper i en säkerhetspåse från Säkerhetspolisen. Det är ingen uppbygglig läsning. I ett av e-breven skriver Bengt Nordqvist, rättschef vid förvaltningsavdelningen, till en tekniker: ”Se till att kunskapen om banden hålls inom en så snäv krets som möjligt.” Existensen av de så kallade tsunamibanden som riksdagens konstitutionsutskott upprepade gånger frågat efter skulle mörkas. Nordqvist förordade också att banden med e-posttrafiken till och från regeringskansliet skulle raderas vilket teknikern valde att negligera. E-breven kan inte uppfattas som något annat än en order om mörkläggning. När jag begärde att få ut e-breven som överlämnats till Säpo fick jag sekretesslagens 5 kap. 1 § i skallen. Uppgifterna kunde inte lämnas ut eftersom det skulle skada Sveriges säkerhet och bekämpningen av terrorismen. En närmast bisarr motivering. Jag överklagade och hänvisade till att Säpos uppdrag var av rent teknisk karaktär och att Katastrofkommissionen trots allt refererat e-brevens innehåll. Överklagandet kom in för sent. Min miss skulle visa sig bli en poäng eftersom Säpo avslog även min andra begäran trots att de åtminstone nu borde ha insett det absurda i sekretessen. Besluten framstår därför som övervägda och inte ett enstaka misstag av en enskild tjänsteman. Ärendet hade handlagts av inte mindre än tre tjänstemän och frågan hade diskuterats med verksledningen och enheterna vid ett möte inom Säpo i juli 2007. Kammarrätten gav mig rätt. Säpo åläggs att göra en 16 ADVOKATEN NR 7 • 2008 tredje prövning eftersom de två tidigare inte gjorts med den noggrannhet som grundlagen och sekretesslagen kräver. Jag får ut handlingarna. Samtidigt inleder JK ett initiativärende och ber Säpo förklara sig. Hur kunde detta hända? ”Den helomvändning som gjorts vid sekretessprövningen är så anmärkningsvärd att Säkerhetspolischefen begärt att handläggningen … ska genomlysas,” skriver Säpos rättschef Lars-Åke Johansson i ett PM och konstaterar att det är ”uppenbart” att handlingarna ”inte kan omfattas av sekretess”. Det är uppgifter ur denna utredning, Säpochefens svar till JK och JK:s beslut som gör att jag trots allt inte är nöjd. Säpochefen förklarar för JK att han ser ”allvarligt” på handläggningen och har vidtagit åtgärder. Visserligen riktar JK kritik mot Säpo för den ”mer eller mindre slentrianmässiga” behandlingen men JK väljer att inte vidta några andra åtgärder eftersom Säpo vidtagit ”adekvata åtgärder för att förhindra ett upprepande” och: ”Av utredningen framgår att kammarrätten under de senaste åren inte i något annat fall har ändrat Säkerhetspolisens beslut rörande utlämnande av allmänna handlingar. Det synes alltså inte föreligga något systemfel hos Säkerhetspolisen.” S Slutsatsen är märklig. Bara för att en kontrollerande instans inte reagerat har alltså en myndighet som brutit mot gällande regler inte begått något fel? I sin förlängning innebär det att om två myndigheter dras med samma systemfel existerar inget systemfel. Kammarrättens bristande skärpa ursäktar inte Säpo. Visst kan man ställa högre krav på överordnad instans som också formar praxis. Men att skyffla skiten uppåt i hierarkin är att smita från det egna ansvaret. Varje myndighet ska göra en självständig prövning och har att utforma sin verksamhet enligt bokstaven och andemeningen i gällande lagar och förordningar. Kammarrättens brist på ifrågasättande bör knappt ens ses som en förmildrande omständighet. Av Säkerhetstjänstens utredning framgår också att den tar sin del av ansvaret. Systemfelet består i att Säpo inte gjort en seriös sekretessprövning utan mer ryggmärgsartat hänvisat till terrorbekämpning och nationella säkerhetsintressen när man använt hemligstämpeln. Säpos interna utredning