AMES 1
LIVETS KÄLLA Vattnet på vår planet är fullt av hu
mörförändrande droger. Vår skribent Conor Creighton blev ganska orolig när han insåg att hans planerade science fiction-roman redan var verklighet. TEXT: CONOR CREIGHTON ÖVERSÄTTNING: PETER STEEN-CHRISTENSEN J ag jobbar med en roman för tillfället. Det är, på gott och ont, en science fiction-historia. Jag har aldrig skrivit science fiction tidigare och kunde aldrig föreställa mig att jag någonsin skulle men jag känner nu, efter att processen fortskridit, att jag inte längre kan förneka det. Boken utspelar sig i en närstående framtid. Den innehåller en ännu inte uppfunnen teknologi, en global konspiration och en hjälte som springer runt i overall. Det finns konsekvenser med att bli en science fiction-författare. Du förväntas odla skägg, samla på husdjur, klä dig i för stora svarta t-shirts och möjligtvis linda in ditt huvud i folie. Min förläggare har sagt att om jag nu insisterar på att skriva science fiction, kanske jag i alla fall kan inkludera en romantisk sidointrig. Jag har sagt att jag ska försöka. Kontentan av vad jag jobbar med är följande: en grupp eko-terrorister har planerat att infektera vattenförsörjningen i Washington, London och Peking med en kraftfull hallucinogen drog i ett försök att ändra regeringspolicys. Jag är inte säker på att min förläggare kommer ta emot det. Hon säger redan att det låter besynnerligt. Mycket kan komma att hänga på hur rafflande jag kan göra den här romantiska sidointrigen. Men medan jag researchade min bok stötte jag på något som fick mig att stanna upp. Något som visade att min roman inte längre var science fiction utan verklighet. Du förstår, det moderna livets stränga sanning, enligt min research, är att det vatten som finns här på planeten, det vatten som både vi och djuren dricker, redan innehåller antibiotika, hormoner och receptbelagda läkemedel samt – vilket antagligen är knockoutslaget mot min boks korta liv – stora spår av hallucinogena droger. Det har varit så i åratal. 1950 utvecklades det första mänskliga preventivmedlet av ett manligt forskarlag. Om det irriterar en smula så ska man komma ihåg att finansieringen för pillret som kontrollerar kvinnans reproduktionsförmåga hostades upp av en kvinna – Margaret Sanger. Pillret var inte världens första globala medicinframgång, men det blev utan tvivel det mest förekommande och startade en trend för medicinering som del av vår dagliga diet, en trend som har blomstrat ytterligare i vår tid av polyfarmaci. Gissningsvis, om du är över 60 och bor i ett land där västvärldens medicin är normen, så tar du en handfull piller per dag. GISSNINGSVIS, OM DU är under 50 och har problem med att sova, koncentrera dig eller om du inte riktigt vet vad din roll här på planeten riktigt är, så tar du en del piller du också. Amerikaner köpte fyra miljarder föreskrivna recept förra året. Den siffran, likt våra ständigt expanderande invånartal, ökar överallt. På det stora hela absorberar kroppen bara ungefär 80 procent av de droger vi tar. Om drogerna var mer effektiva skulle vi behöva mindre, men ingen business vill vara så fulländad. Resten av drogerna, det som kroppen inte kan ta upp, skickas ned i toaletten där vårt vattenfiltreringssystem, som egentligen bara är ute efter att stoppa skadliga lantbruksbekämpningsmedel och avföring, låter det passera. Det är analogt med kriget mot terror. När flygplatserna började koncentrera sig på vad som fanns i hälarna på våra skor och i våra vattenflaskor så lät de alla extra cigarettpaket, exotiska djur och allt knark passera. MEN DET ÄR mer än bara vårt kranvatten som är infekterat. Spår av läkemedel sträcker sig till var som helst där det finns människor eller intensiva landbruksmetoder. En färsk schweizisk undersökning fann sjöar som testade positivt för steroider och antibiotika så högt upp som 2 000 meter över havet i Alperna, vilket tydligen kom från ko-kiss och vandrare som badat med allehanda krämer och salva på sina kroppsdelar. SVARET FRÅN LÄKEMEDELSINDUSTRIN är precis som du kan förvänta dig. De erkänner att deras produkter finns närvarande men vägrar att erkänna skadan de medför. De hävdar att nivåerna är säkra. Men om min granne tar Prozac, kortison, antihistaminer, Norfluoxetine och Carbamazepine varje dag, så vill inte jag ha något av det i min kropp även om företaget som lever på att producera det säger att det är säkert. Det får mig att tänka på Fukushima och på hur folk kan klassificera något som kan vara väldigt skadligt som relativt säkert. För tillfället är tumregeln för dem som återvänder för att bo i Fukushima-Daiichi-distriktet att man kan äta vildväxande bär med spår av strålning så länge man inte är gravid. I Japan, och över hela världen, finns det en strålningsnivå som är accepterad som säker. Det är tre till fyra procent. Strålning orsakar cellmutationer, så borde inte det numret vara närmare noll? Men medan planeten blir mer och mer giftig och farlig förändras vår 26