Printing Friends 1
RESA: NOMADLIV PÅ RÄLS Karl Erik Kaiser GULDKORTS
– MANNEN JAN-ERIK KAISER ÄR DEN PENSIONERADE FRAMGÅNGSRIKA SYSTEMUTVECKLAREN SOM EN DAG BESTÄMDE SIG FÖR ATT SATSA ALLT PÅ ETT KORT. ETT I GULD FRÅN SJ. HAN RESER I PRINCIP UNDER ÅRETS ALLA DAGAR, BLOGGAR OCH HAR PLANER PÅ ATT SPELA IN ETT EGET TV-PROGRAM I EN TÅGKUPÉ DÄR HAN MÖTER OPINIONSBILDARE, ENTREPRENÖRER OCH TÅGFANTASTER. ur började allt? H 27 Jag gick i pension och då får man ju lite tid över. Min särbo jobbade fortfarande så jag började promenera omkring, drack kaffe på fik och satt på olika McDonald’s. En dag när jag var på McDonalds vid Hötorget blev jag plötsligt hotad av en kille. Efteråt tänkte jag att så här kan jag inte fortsätta leva. Jag behövde göra någonting med mer mening. Så jag började fundera och snart upptäckte jag SJ:s guldkort – ett årskort där fria resor i första klass, mat och egen kupé ingår. Men det kostade 60 000 kronor och det fick mig att tänka fram och tillbaka om det var värt det, om det skulle vara kul i längden. Men det visade sig vara väldigt roligt att ha ett årskort så nu är jag inne på mitt sjunde. Berätta om jungfruturen. Blev den som du hade tänkt dig? Första gången jag skulle åka med guldkortet gick jag fram till lokföraren och frågade om jag fick åka med längst fram. Det fick jag inte. Kortet var visst inte så exklusivt som jag trodde. Det finns en hel del som har dem: riksdagsmän, affärsresande och sen så är vi väl tre-fyra privatpersoner som bekostat dem helt själva. Hur dokumenterar du dina resor? Jag har alltid med mig en kamera i handen, vilket gör det lättare att få kontakt med människor. När jag bloggar är jag alltid väldigt noga med att inte såra människor, jag vill göra dem till hjältar. Jag kan kritisera tågbranschen när jag skriver, men aldrig människor. Hur är din och SJ:s relation? Med tanke på mitt twitternamn @ArskortguldSJ, så är det lätt att tro att jag skulle vara betald av dem. Men det är jag inte och just därför kan jag kritisera och klämma åt dem när jag tycker att något är fel. fel. Vilket de nog inte är jätteförtjusta i. De respekterar mig och jag respekterar dem, men det är inte någon kompisrelation direkt. Du måste träffat en hel del intressanta människor genom åren. Är det någon speciell som etsat sig fast i minnet? En gång hamnade jag i en kupé med en man i min ålder som visade sig vara hotellägare. Efter ett tag frågade jag honom rätt upp och ner: ”Vad händer sen då? Du är inte jätteung, ska du driva företag hur länge som helst?”. Och det hade han aldrig tänkt på. Han ville inte tänka på det. Han drev en lönsam F DanagårdLiTHO 2014