Advokaten 1
GENERALSEKRETERAREN HAR ORDET Om skyldigheten att
nyligen presenterades inom ramen för International Bar Association Human Rights Institute en rapport på temat ”The obligation to mobilise resources: Bridging Human Rights, Sustainable Development Goals, and Economic and Fiscal Policies”. Det finns goda skäl att fokusera på staters legala skyldigheter att tillföra resurser till stöd för mänskliga rättigheter och FN:s hållbarhetsmål, som de följer av Agenda 2030. Agendan antogs 2015 av 193 länder. Den innehåller 17 globala mål för hållbar utveckling. Dessa ska ersätta de tidigare millenniemålen. Agendan är en ambitiös plan för att skapa en hållbar, jämställd och säker värld utan fattigdom. De uppställda målen definierar vad som krävs för att uppnå detta. Vad som återstår är det mycket svåra och målmedvetna arbetet med att uppfylla dem. För att uppnå målen måste alla solidariskt medverka. Regeringar har givetvis ett alldeles särskilt ansvar. Men civilsamhället måste också bidraga. Företag och enskilda har en moralisk plikt att medverka om målen ska kunna uppfyllas. Det är en förutsättning för att lyckas. Det är en förutsättning för vår framtid. Målen innefattar en rad åtaganden. Fattigdomen ska utrotas och god hälsa för alla ska säkerställas. Alla barn ska få gå i skolan. Jämställdhet för kvinnor ska uppnås. Tillgången till rent vatten och energi ska garanteras. Ekonomisk tillväxt och arbete för alla ska främjas. Infrastruktur, industrialisering och innovation ska prioriteras. Den bristande jämlikheten inom och mellan länder ska minskas. Städer och samhällen ska göras trygga och hållbara. Hållbara konsumtions och produktionsmönster ska säkerställas. Klimatförändringarna ska bekämpas. Haven ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Ekosystem, skogar och den biologiska mångfalden ska skyddas samt ökenspridning och markförstöring stoppas. Fred, rättvisa och ansvarstagande institutioner ska upprättas. För att uppnå dessa mål ska medlen för genomförandet av en hållbar utveckling stärkas och det globala partnerskapet vitaliseras. Dessa mål kan synas högt 6 ställda i ljuset av att 43 procent av världens fattigaste människor bor i svaga stater som inte kännetecknas av demokrati eller välfärd. 2030 räknar man med att denna andel ska ha ökat till två tredjedelar. Det internationella samarbetet är centralt för att uppnå resultat. Utan långsiktig och robust finansiering står sig rättigheter och uppställda mål slätt. Frågan hur finansieringen ska uppnås och genomföras förtjänar därför uppmärksamhet. Vem ska tillhandahålla den, hur ska den tillhandahållas, med hur mycket och till vilket ändamål är frågor som söker svar. Hållbarhetsmålen lämnar mycket över, vad gäller klarhet i dessa frågor. Kostnaderna för att uppnå de i Agenda 2030 uppställda målen beräknas komma att uppgå till 4 000 miljarder dollar per år. Det motsvarar 30 gånger världens samlade bistånd. Finansieringen är tänkt att i första hand komma via skatter, investeringar och bistånd. Biståndet är dock en liten del. Vad som på sikt krävs är en effektiv skattefinansiering, investeringar och uppbyggnad av lokal infrastruktur. Här krävs effektiva åtgärder. agenda 2030 är väl förankrad i mänskliga rättighetsnormer och utgår ifrån att ett rättighetsbaserat angreppssätt ska ligga till grund för alla åtgärder syftande till reduktion av fattigdomen, se mål 18–20. Hållbarhetsmålen adresserar tydligt mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Mål 16 ska till exempel garantera alla access to justice och skydd av grundläggande rättigheter genom att bygga upp effektiva och inkluderande institutioner med ansvarsutkrävande på alla nivåer. Vidare ska de olagliga finansiella flödena och vapenflödena minska. Mål 17 ska stärka genomförandemedlen och återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling. Detta ska bland annat ske genom att stärka det internationella stödet till utvecklingsländerna och genom att förbättra den inhemska kapaciteten att ta upp skatter och andra intäkter. Det är en angelägen uppgift som jag har skrivit om tidigare. Enligt en rapport från OECD uppgick värdet av undanhållna skatteintäkter till 120 miljarder dollar per år. Detta motsvarar det bistånd som lämnas årligen till utvecklingsländerna. OECD:s beräkning bedöms vara långt under de verkliga siffrorna. Institut som Tax Justice Network bedömer att siffran är fyra gånger så hög. Medborgare från utvecklingsländerna står själva för den övervägande delen av skatteundandraganden. En jämförelse visar att cirka 2 procent av Nordamerikas förmögenhet och 8 procent av Europas privata tillgångar återfinns i offshorekonton, medan motsvarande siffra är 30 procent för utvecklingsländerna. Det innebär att nästan en tredjedel av utvecklingsländernas privata tillgångar återfinns utanför det land där ägarna bor. En stor del av dessa tillgångar härrör från korruption. ADVOKATEN NR 1 • 2018