Advokaten 1
GENERALSEKRETERAREN HAR ORDET tillföra resurser e
tt av de allvarligaste hindren mot en hållbar utveckling, som allvarligt underminerar grundvalarna för ett rättssamhälle, är just skatteflykt och korruption. De fattigaste får betala ett mycket högt pris. De undanhålls utbildning, hälsa, bostad och en värdig levnadsstandard. Mutor kan alltjämt synbarligen obehindrat överföras i det finansiella systemet. Att det finansiella systemet tilllåter människor och företag att bilda hundratals bolag runt om världen i syfte att dölja sin identitet kan synas egenartat. OECD:s slutliga förslag för reformering av det internationella skattesystemet är i detta perspektiv välkommet och måste givetvis genomföras – på ett rättssäkert sätt. Det förtjänar att påminnas om i tider med en finansminister som oavbrutet uttalar bannbullor mot enskilda och hänvisar till att de ska se sig i spegeln. Det vore bättre om finansministern såg till att det stiftades en ändamålsenlig, effektiv och rättssäker skattelagstiftning som de skattskyldiga kan tillämpa. Skyldigheten att mobilisera resurser i syfte att stärka mänskliga rättigheter anses numera vara en självständig mänsklig rättighetsskyldighet. Det åligger stater att garantera att adekvat finansiering tillhandahålls för detta ändamål. Grunden för skyldigheten att mobilisera kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete”. Slutligen stadgas i artikel 4.2 i konventionen om rättigUTAN LÅNGSIKTIG OCH ROBUST FINANSIERING STÅR SIG RÄTTIGHETER OCH UPPSTÄLLDA MÅL SLÄTT. mesta möjliga resurser för att implementera och stödja mänskliga rättigheter återfinns i internationella överenskommelser som berör ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Ett exempel är konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). I artikel 2.2 stadgas att ”[v]arje konventionsstat åtar sig att, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och bestämmelserna i denna konvention, vidta nödvändiga åtgärder för att, genom lagstiftning eller på annat sätt, tillförsäkra de rättigheter i konventionen som inte redan är förverkligade”. Ett annat exempel är konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR). Där stadgas i artikel 2.1 att ”[v]arje konventionsstat åtar sig att genom egna åtgärder och internationellt bistånd och samarbete, framför allt på det ekonomiska och det tekniska området, till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att trygga att rättigheterna i denna konvention gradvis förverkligas i sin helhet med alla lämpliga medel, i synnerhet genom lagstiftning”. I konventionen om barnets rättigheter (CRC) stadgas i artikel 4 att ”[k]onventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och ADVOKATEN NR 1 • 2018 OCH GENOMFÖRAS FÖRTJÄNAR DÄRFÖR UPPMÄRKSAMHET. heter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) att ”[m]ed avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet, utan att det ska inkräkta på de åtaganden i denna konvention som är omedelbart tillämpliga enligt internationell rätt”. Utöver de konventionsåtaganden som redogjorts för ovan har ett stort antal folkrättsliga initiativ tagits och en rad auktoritativa riktlinjer utfärdats, som alla syftar till samma sak, att värna rättighetsskyddet. Ett sådant exempel är UN Guiding Principles on Business and Human Rights. FRÅGAN HUR FINANSIERINGEN SKA UPPNÅS trots att den svenska regeringen arbetar systematiskt med mänskliga rättigheter kritiseras Sverige regelbundet för brister i rättighetsskyddet. I en internationell jämförelse framstår dock Sverige som ett föredöme. Men frågan om resurser är alltid aktuell. På det nationella planet uppgår ramanslaget för rättsväsendet till 45,8 miljarder under 2018, motsvarande cirka 4,5 procent av statsbudgeten. Mer än hälften belastar polisen och säkerhetspolisen. Ungefär lika mycket som rättsväsendet, 45,7 miljarder, är hänförligt till kostnader för internationellt bistånd. Betydande resurser avsätts även till migration och välfärd. Dessvärre saknar vanliga människor i Sverige rätt att få sin sak prövad. Rättighetsskyddet är i realiteten urholkat. Det är allvarligt. Det är motiverat att klaga på för snålt tilltagna resurser när det gäller enskildas access to justice. Rättvisa ska inte vara en klassfråga. Med detta sagt måste Sverige i ett internationellt perspektiv anses leva upp till de folkrättsliga förpliktelserna att tillföra resurser. Jag tycker det känns bra och jag känner stolthet över Sveriges aktiva biståndspolitik. Den kan bidra till att Agenda 2030 blir verklighet. Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 7