av produktionen i Turkiet utan allt görs i Japan.
Bland oss som har lite fäbless på att testa hagelpatroner och räkna hagel med stor nitiskhet har B25ans pipor lite av legendstatus – skjuter en patron inte bra ens i en B25:a, ja då skjuter den förmodligen inte bra i någon annan pipa heller. Att FN, som än i dag gör B25:an, skulle imponeras av de japanska piporna säger en hel del om Mirkou pipor. Än i dag reglerar Miroku piporna för hand - något som de absolut flesta andra tillverkare slutat med i den här prisklassen. En Miroku Mk38 är med andra ord i mångt och mycket en Browning 525 Sporter i en lite annan lite bättre kostym – gravyren och kolvdesignen skiljer. Jämför man grade för grade har nog Miroku genomgående haft en bättre skräddare. Mk60 och Mk70 i sammanhanget ter sig lite äldre versioner av 425/525ornas jaktversioner, men med Mirokus egen touch. blånering. Passningen mellan trä och metall är väldigt mycket bättre, passningen metall-metall är bättre, finish på trä och metall är bättre. Kort sagt hela bössan är bättre gjord. Även om utseende knappast ger fler träffar så kan jag nog tycka att det är skillnaderna som inte syns som faktiskt motiverar det högre priset. Bössan påminner väldigt mycket ”bra fart och väldigt bra träffbilder...” om den gamla 325 sportern från Browning, både i egenskaper och kvalitet. Den gamla 3800’an har onekligen åldrats med den äran. Träkvaliteten är bra och det ska den vara i grade III, men det har blivit svårare och svårare att hitta bra kolvträ och det märker man numera även i de lägre graderna av utförande. Med bra trä kan man göra snygg nätskärning – och det har man gjort här. Inte helt felfri och den kunde gärna varit en aning snyggare utlagd runt pistolgreppet, men nu känner jag mig gnällig och lite småkinkig Testvapnet är en Mk38 med Teaguechoker i grade III. Skillnaden mot en Mk38 grade I i pris är strax över 10 000 kr. För det får man en hel del – utöver bättre träbit, snyggare gravyr och bättre när jag klagar på den. Gravyren är delvis maskingjord men har nog lite handpåläggning vilket ger gravyren ett djup och lite liv. Rent stilmässigt lånar den en hel del från Browning och det är alls icke en oäven inspirationskälla. Skillnaden mellan en Mk38 och Mk70 är förutom overbore piporna, VectorPro övergångskoner, Teaguechokerna och en mer markerad sporterkolv. Den långa övergångskonen och overbore piporna sägs ge mindre rekyl, jämnare träffbilder och högre utgångshastighet. Testvapnet kom med både Mirokus egna Invectorchoker och Teagues extended. Skillnaderna i träffbilderna var ganska stor – Teagurechokerna presterade jämnare med olika ammunition, och för det mesta betydligt bättre än orginalchokerna som faktiskt aldrig var bättre än Teagues choker en enda gång. Med Teaguechoker iskruvade sköt bössan imponerande bra träffbilder på riktigt långa håll med. Nu var omständigheterna andra än när jag testade Mk70 Sporter så resultaten kan inte jämföras rakt över om man vill dra allt för stora växlar på skillnaderna – men farten var högre och träffbilderna jämnare, även med orginalchokerna. Med Teague itrattade var skillnaden större, vilket bara är vad man kan förvänta sig. Kombinationen av VectorPro övergångskon, Overbore och Tegauechoker ger bra fart och väldigt bra träffbilder med i princip all testad ammunition vilket imponerade inte så lite på undertecknad. Just vad gäller träffbilder blir jag numera ytterst sällan imponerad, men Mk38 och Teague imponerade faktiskt. Skjutegenskaperna är stabila, välvilligt stabila. Inte tungt i svingen, absolut inte trögt – utan villigt och >> Bra träkvalitet, välgjord nätskärning – sporterkolvar blir alltid lite överjästa. Smak kan alltid diskuteras men aldrig vara rätt eller fel. Utom i det här fallet, avslutning på pistolgreppet hör till en snöplog och inte en kolv 75 Passningen mellan förstocken och förstycket lämnar inget ytterligare att önska. VAPEN TEST