019 1
VETENSKAP TEXT: JONAS KÄLLGREN MINNESPROBLEM – Ka
tten som inte fanns M in farmor hade en katt när jag var barn. Den brukade lata sig i solen på verandan, lapa mjölk ur en skål på golvet i det pannkaksdoftande köket och vara allmänt gosig, sådär som katter ofta är. Förutom den där gången när jag skulle klappa den och den fräste till och rev mig på handen. Det finns bara ett problem med det här minnet, insåg jag för några år sedan: Det är inte sant. Det hela uppdagades när jag, under en konversation med min pappa, tog upp att farmors katt hade rivit mig. – Vilken katt? Farmor hade aldrig någon katt. Jag insisterade. Det gjorde pappa också. – Däremot bodde det en förvildad katt under en av ladorna någon sommar, men den var aldrig inne i huset, berättade han. Jag ringde upp Mikaela Magnusson som är doktorand på Göteborgs universitet och forskar på minnet i en framförallt rättspsykologisk kontext. Hej Mikaela! Kan man inte lita på sitt eget minne? – Det är en svår fråga. Vårt minne funkar inte som till exempel en videokamera. Vi vill gärna tro att vi kommer ihåg allt som har hänt väldigt detaljerat, men så är det tyvärr inte. Obehagligt. – Eller hur, man kan nästan bli lite paranoid när man tänker på det. Men de flesta av våra minnen är sanna. Falska minnen brukar oftast handla om att man har fått 20 NOLLNITTON detaljer om bakfoten, men att den centrala händelsen fortfarande är rätt. Utöver det kan man ju också skapa falska minnen, som det du hade med katten. Ja, hur kommer det sig att jag ”mindes” så fel? – Det är jättesvårt att uttala sig om enskilda fall men du kanske har gått och tänkt på det här väldigt många gånger när du var yngre? När man plockar fram ett minne många gånger så kan det förändras. En annan anledning kan vara att du har blandat ihop det med ett annat minne, ett så kallat källminnesproblem. Ju äldre ett minne är desto känsligare för påverkan är det, så när du har tänkt på det har kanske vildkatten över tid långsamt förvandlats till tamkatt. Falska minnen kan vara både emotionella och innehålla mycket detaljer, så det är svårt att upptäcka dem och separera dem från äkta minnen. Är det därför teknisk bevisning är bättre än vittnesuppgifter? – Ja men å andra sidan kan vittnen vara väldigt tillförlitliga också, det är det som gör det så svårt. När man tittar på till exempel övervakningsfilm och jämför med vittnens berättelser så kan de vara väldigt tillförlitliga. Man får ta hänsyn till om det finns riskfaktorer som kan ha påverkat. Om till exempel vittnen har pratat med varandra innan de förhörs så kan de påverka varandra och färga varandras minnen. Kan du ge något exempel på hur vittnen kan på - verka varandra? – Efter Anna Lindh-mordet på NK i Stockholm 2003 fanns det många vittnen och man bad dem att stanna i samma rum innan de blev förhörda. De pratade så klart med varandra och någon av dem sa att gärningsmannen hade en kamouflagemönstrad jacka. Den detaljen återkom sedan hos flera av vittnena men det visade sig sen att mördaren hade haft en grå luvtröja på sig. Vittnena hade pratat med varandra och påverkat varandra. Om man vill vara ett bra vittne, finns det något knep att ta till? – Det bästa är nog att försöka undvika annan social påverkan innan minnet ska återberättas. Man ska undvika att se eller höra om händelsen i media eller på sociala medier. Om man till exempel har bevittnat ett brott ska man undvika att diskutera det med flera andra personer. Det finns även minnestekniker. En sådan är att tänka sig tillbaka till situationen där man kodade minnet, där det hände: hur såg det ut på platsen, kände jag några lukter, hörde jag några ljud? Att försöka återskapa hur det var innan man börjar berätta om det. Det kan också vara väldigt bra att försöka berätta allting man kommer ihåg, så detaljerat som möjligt, för det kan i sin tur väcka nya detaljminnen. Hur mycket litar du själv på ditt minne? – Måttligt mycket. Jag är medveten om att det kan gå snett. BILD: FLICKR/MICHAEL