Advokaten 1
•REPORTAGE• › 18 rade inställningen om återbetaln
ing sammanfaller med den ökade uppmärksamheten kring försvararkostnader, och han kan inte utesluta ett samband. Han menar också att den information den misstänkte får vid det första polisförhöret enligt förundersökningskungörelsen (FUK) strider mot rättegångsbalken. FUK 12 § andra stycket lyder: ”Den misstänkte ska även informeras om att staten betalar kostnaden för en offentlig försvarare, men att den som döms för ett brott kan bli skyldig att betala tillbaka hela eller delar av kostnaden.” Där anges alltså att den misstänkte kan bli återbetalningsskyldig vid fällande dom – men i rättegångsbalken 31 kap. 1 § föreskrivs att den som döms ska ersätta staten för kostnaderna. Christer Otto menar att det i grunden är en fråga om rättssäkerhet, när den som anklagas för brott inte får rätt till en försvarare på statens bekostnad utan måste stå för stora kostnader själv. – Innebär det inte en kraftig inskränkning i rätten till access to justice? frågar han. Innebär det inte en kraftig inskränkning i rätten till access to justice? christer otto Christer Otto ifrågasätter om inte återbetalningsskyldigheten i den dömdes situation kan uppfattas som ett extra penningstraff, som därmed utgör en dubbelbestraffning. Strider inte det mot reglerna om ne bis in idem i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga? frågar han retoriskt. Orimliga proportioner mellan straff och rättegångskostnad Advokat Camilla Wikland arbetar bland annat med brottmål på Hope Advokater i Göteborg. I juni 2021 skrev hon en krönika i webbtidningen Dagens Juridik. Där ifrågasatte hon om reglerna som innebär att den som döms för brott ofta måste betala tillbaka mycket stora belopp i rättegångskostnader verkligen är förenliga med rätten till en rättvis rättegång och rätten till försvarare. • ÅTERBETALNINGSSKYLDIGHET FÖR DÖMDA I BROTTMÅL Grunderna för dömdas återbetalningsskyldighet för rättegångskostnader är i princip oförändrade sedan bestämmelserna i rättegångsbalken infördes 1948. Rättegångsbalken 31 kap. 1 § 1 st. Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet. 1 § 3 st. Den tilltalade är inte […] skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare. I krönikan konstaterar Camilla Wikland att den dömde i princip får stå för alla rättegångskostnader, om han eller hon har en årslön över 260 000 kronor. Hon noterar också att inkomstgränsen bestämdes genom en lagändring den 1 januari 1999 – för snart 25 år sedan. – Det som jag på allvar reagerar på är hur reglerna är utformade och att det krävs en så liten inkomst för att man ska betala tillbaka hela rättegångskostnaden. Normen motsvarar en inkomst på 21 000 kr i månaden före skatt. Det kommer de flesta som har ett heltidsjobb upp i. De grovt kriminella däremot, som oftast inte har en beskattningsbar inkomst men kan tjäna pengar på annat sätt, behöver inte betala. Brytpunkten är alldeles för låg, och den är dessutom över 20 år gammal, säger Camilla Wikland. Camilla Wikland beskriver ett verkligt exempel där en person åtalades för misshandel av normalgraden men efter argumentation från försvararen dömdes för ringa misshandel. Påföljden blev dagsböter med 14 000 kr. Tingsrättsförhandlingen pågick en hel dag och krävde rätt stora • 1 § 4 st. Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned helt eller delvis, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden. I prop. 1972:4 s. 267 om rättshjälpslag framhöll departementschefen att det, när domstolarna tar ställning till frågan om återbetalningsskyldighet, ”bör tillses att betalningsskyldigheten och påföljden tillsammans utgör en lämplig reaktion för brottet”. Reglerna lämnar mycket öppet för Reglerna om återbetalning lämnar stort utrymme för domstolarna att besluta om återbetalning i brottmål. Och det är inte helt omöjligt att vissa domstolar redan har tagit intryck av uttalanden om att reglerna ska tillämpas hårdare, menar professor Eric Bylander. Eric Bylander, professor i processrätt vid Uppsala universitet, konstaterar att regleringen av återbetalningsskyldigheten i rättegångsbalken 31 kap. 1 § lämnar mycket öppet för domstolarna. Paragrafens fjärde stycke anger förutsättningarna för att domstolen helt eller delvis får sätta ned beloppet som ska återbetalas. – Att det står ”får” sättas ned antyder att det skulle finnas utrymme för att låta bli att sätta ned beloppet, även om förutsättningarna skulle vara uppfyllda. Det är väldigt vagt uttryckta rekvisit, att det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden. Det har utvecklats något slags domstolssedvana, så att man vet ungefär vad det innebär: Om någon döms till ett längre fängelsestraff, brukar man låta staten stå för kostnaderna, berättar Eric Bylander. Eric Bylander menar att man kan se det som att den nedre och den övre delen av skalan är ganska oproblematiska: – Personer som i princip inte har några pengar kan inte betala något, redan på grund av kopplingen till rättshjälpslagen, och de som döms till väldigt stränga straff behöver inte heller betala något. Men den mer exakta relationen mellan utdömt straff och återbetalningsskyldigheten finns inte utvecklad i förarbetena, och den är väldigt lite utvecklad även i vägledande praxis. De ADVOKATEN #2 2023 få gånger Högsta domstolen har varit inne på tillämpningen av bestämmelsen, är det andra frågor man har berört. Kombinationen öppet formulerade lagbestämmelser och prejudikatunderskott är olycklig på vilket område man än befinner sig, säger Eric Bylander. Enligt Eric Bylander finns det inte något tillförlitligt underlag som visar att domstolarna redan har skärpt återbetalningsskyldigheten. Men han menar att vissa uttalanden i Biträdeskostnadsutredningens betänkande Rättvisans pris (SOU 2014:86) skulle kunna tänkas ha givit impuls till en omläggning i tillämpningen. – Biträdeskostnadsutredningen gjorde en undersökning av hur reglerna tillämpades, och kommittén iakttog att det förekom stora olikheter i tillämpningen, berättar Eric Bylander.