Advokaten 1
•PRAKTISK JURIDIK• Tre decennier med Har den tekn
iska utvecklingen och förekomsten av berörings-dna försvårat domstolarnas möjlighet att värdera dna-spår? Och vilka förutsättningar har försvarsadvokaten att lyfta fram de alternativa förklaringarna till uppkomsten av ett dna-spår? D 38 nabevisning är här för att stanna. Och den är fascinerande på så många plan. Den har gett oss kunskap och perspektiv inte bara på naturvetenskapligt existentiella frågor, utan även praktiskt underlättat för den brottsuppklarande verksamheten att driva förundersökningar i fall där det tidigare inte hade varit möjligt (och även lägga ned förundersökningar i de fall där dnaspåret inneburit att individer tidigt har kunnat avföras som misstänkta). Det är därför verkligen ingen överdrift att beskriva de senaste trettio årens utveckling inom den forensiska bevisningen som en revolution. Från det att mikroskopet skapades tog det tre hundra år innan dnaspåren blev en verklighet i våra rättssalar och det via läran om cellernas centrala betydelse för alla livsprocesser, Charles Darwins utvecklingslära, det individuella fingeravtrycket och så den slutgiltiga upptäckten av den individuella genetiska koden i våra kromosomer, dna. I början av 1980talet utvecklade Alec J. Jeffreys tanken bakom den dnaprofilering som än i dag ligger till grund för den kriminaltekniska användningen av dnaspår från brottsplatser. Och därefter har den tekniska utvecklingen på området gått i rasande fart. Frågan är dock om den rättskipande verksamheten, vid sin bevisvärdering, har kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Advokat Johanna Björkman har tidigare arbetat som kammaråklagare. Hon forskar och undervisar om kriminalteknisk bevisning. I en kommande avhandling har Björkman studerat hur domstolarna ska värdera dna-bevisning. I slutet av 1980talet introducerades dnatekniken i det svenska rättssystemet. Till en början skickades alla spår till och undersöktes av kriminaltekniska laboratorier i England och det var också med hjälp därifrån som Sverige 1989 fick sin första fällande dom med dnaspår som huvudsaklig bevisning. Dörren till framtiden var därmed öppnad och dnatekniken kunde med lätthet, inom ramen för den fria bevisföringen och den fria bevisprövningen, inkorporeras i den svenska bevisfamiljen. Fram till 1991 utfördes visserligen alla kriminaltekniska dnaanalyser vid det engelska laboratoriet, men från och med samma år började dnaanalyser att göras på egen hand vid dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL (nuvarande Nationellt forensiskt centrum, NFC). England var således ett föregångsland avseende den forensiska bevisningens introduktion och utveckling i Sverige. Och det finns anledning att återkomma till den anglosaxiska rättstraditionens hantering av den forensiska bevisningen och vad vårt svenska rättssystem har att lära från denna. De biologiska spår som i dag kan analyseras för dna är allt från blod, sperma, sekret och hår till ben och muskelvävnad och kräkning. Tillkomsten av möjligheten att registrera dnaprofiler från dömda och dnaspår från ouppklarade brott har ADVOKATEN #2 2023 i sin tur medfört att det antal brott som kan klaras upp genom matchning mellan kända dnaprofiler (från såväl dömda som förekommande misstänkta i pågående brottsutredningar) och säkrade spår från brottsplatser har blivit allt större. Genom registerhanteringen har vi därför verkligen gått från en hantering av dnaspår i enskilda fall till en masshantering av ärenden där dna har fått spela en allt större avgörande roll. den 1 januari 2006 infördes den rutinmässiga salivtopsningen av skäligen misstänkta personer för brott med fängelse i straffskalan. Det blev det sista stora steget för att knyta ihop den forensiska bevissäcken. Självfallet kan möjligheten att även avföra misstänkta och andra personer från förundersökningar inte nog understrykas ur ett rättssäkerhetsperspektiv och här har dnatekniken också bidragit till att revolutionera den moderna brottsutredningen. Även den bakomliggande tekniken vid dnaundersökningar, polymerase chain reaction (PCR), som i korthet bygger på att man masskopierar valda delar av arvsmassan i ett provrör, har förändrats under de gångna trettio åren. I takt med att den PCRbas erade tekniken har utvecklats och blivit alltmer känslig krävs allt mindre mängd av ett biologiskt spår för att få fram en matchning mellan