Advokaten 1
•PRAKTISK JURIDIK• dna-bevisning spår och individ
. Man kan säga att de tidigare dnateknikerna var mer ”trubbiga” och krävde mer rejäla, och i många fall synbara, spår för att kunna analyseras. Det är således en fantastisk resa vi har varit med om under de senaste tre decennierna. Att hitta och kunna analysera spår, helst omedvetet avsatta i samband med gärningen av en misstänkt gärningsperson, torde vara en verklig gåva till den brottsuppklarande verksamheten. Och det särskilt i de fall där den misstänkte inte på något sätt medverkar i den pågående förundersökningen. Spåren talar sitt eget språk. Men är allting verkligen så oproblematiskt som det vid första anblick kan antas vara? Kan vi verkligen vara helt säkra, eller åtminstone ”bortom alla rimliga tvivel”säkra, på att ett åberopat dnaspår från en brottsplats dels verkligen härrör från den utpekade upphovspersonen (källan till spåret), dels är ett spår från gärningstillfället? Sedan 1989 har 375 tidigare dömda personer blivit frikända i USA med hjälp av uppdaterad dnateknik. Det har skett inom ramen för The Innocence Project. I ungefär hälften av fallen har tidigare felaktig tillämpning av dnabevisen identifierats. Men med hjälp av den nya dnatekniken har gamla spår kunnat analyseras på nytt och bidragit till att kunna frikänna oskyldigt dömda. The Innocence Project kan studeras från många olika perspektiv men en av de viktigaste lärdomarna är onekligen insikten om att det faktiskt kan bli fel – trots att det vid den ursprungliga rättsliga prövningen inte ansågs föreligga några som helst rimliga tvivel avseende dnatekniken. The Innocence Project har sedan slutet av 1980talet bidragit till att det amerikanska rättssystemet reformerat sin syn på den forensiska bevisningen – särskilt avseende den misstänktes möjligheter att försvara sig. rätt tillämpat är ett dnabevis ovärderligt för att komplettera annan befintlig bevisning. Felaktigt tillämpat kan dock ett dnabevis få förödande konsekvenser för den enskilde individen. Och det finns mörka moln på den i övrigt blåa dnahimlen och de mörka molnen innehåller väsentliga frågor som handlar om personlig integritet i skenet av den tekniska utvecklingen men också frågor som rör rättssäkerheten. En rättssäker prövning av ett dnaanalysresultat utgår alltid från brottsplatsen och tar därför sitt avstamp i spårsäkringen. När den kriminaltekniska dnaanalysen introducerades i slutet på 1980talet krävdes det rejält med biologiskt utgångsmaterial i ett ofta synligt spår för att det skulle kunna analyseras. Det krävdes cirka 1 000 gånger mer biologiskt utgångsmaterial än i dag. ADVOKATEN #2 2023 ” Och det finns mörka moln på den i övrigt blåa dna-himlen och de mörka molnen innehåller väsentliga frågor som handlar om personlig integritet i skenet av den tekniska utvecklingen men också frågor som rör rättssäkerheten. Men tekniken utvecklades snabbt. För tjugo år sedan krävdes det ungefär 100 celler för att få en god analys och i dag räcker det med endast ett par hudceller för att få fram en säker dnaanalys. Den bakomliggande tekniken har således förfinats och utvecklats enormt de senaste trettio åren. Vad som tidigare uppfattades som en helt ointressant brottsplats kan därför i dag innehålla enorma mängder detekterbara spår – spår som kan ha med gärningen att göra men också spår som kan ha avsatts på platsen av helt andra skäl än brottsliga sådana. Ett dnaspår kan aldrig direkt identifiera vem som har avsatt spåret. Kopplingen mellan ett spår och en individ baseras på en matematisk beräkning. Genom att jämföra en dnaprofil i ett spår med en identifierad persons dnaprofil kan visserligen en överensstämmelse (en matchning) mellan profilen i spåret och profilen hos individen indikera att det finns en möjlighet att spåret härrör från just den personen, men det går inte att stanna där. Vi behöver få reda på om den gemensamma dnaprofilen är vanligt förekommande eller om den är ovanlig. Ju ovanligare profil desto mindre troligt att någon annan person (obesläktad med den utpekade individen) av ren slump skulle ha kunnat avsätta spåret. Vid en matchning görs därför, med hjälp av en referenspopulation, en mate39 ›