Advokaten 1
•PRAKTISK JURIDIK• › 40 matisk beräkning av sanno
likheten för en slumpmässig överensstämmelse mellan obesläktade personer, det vill säga man beräknar hur pass avvikande den matchade dnaprofilen är i jämförelse med referenspopulationens genomsnittsprofil. Den matematiska beräkningens slutsats, resultatvärdet av dna-analysen, svarar således lite förenklat på frågan hur mycket mer sannolikt det är att erhålla det aktuella resultatet att spåret faktiskt kommer från den utpekade personen än att det kommer från någon annan. Dnaanalysresultatet uttalar sig således om ett sannolikhetssamband mellan en viss person och ett visst spår. Det är anledningen till att man aldrig kan döma någon för ett brott enbart på grund av en dnamatchning. Själva bevisvärdet av spåret avgörs dock inte av hur hög sannolikheten för matchning är mellan spår och individ utan istället av närheten mellan spår och gärning. Ett spår som är ett direkt bevis för gärningsmannaskap (till exempel dna från blod på en kniv som använts vid ett mord) har ett högre bevisvärde än ett indirekt spår (till exempel dna på annat föremål i anslutning till en brottsplats). Vilken variant av bakomliggande spårtyp som är aktuell (dna från blod, sperma eller annat sekret) inverkar också av naturliga skäl på bevisvärdet av ett enskilt spår. Den forensiska (kriminaltekniska) vetenskapen handlar om att finna, säkra och analysera spår från gärningstillfället. Den forensiska vetenskapen utgår från något som brukar benämnas Locards utbytesprincip. I korthet bygger denna princip på att alla kontakter lämnar spår. Kontakterna kan vara allt mellan person– person, person–material och material–material. Redan i mitten av 1990talet kunde forskare inom genetiken fastslå ” Nutida vetenskaplig forskning om beröringsdna har visat att dna kan överföras inte bara sekundärt utan även i ytterligare led. Kopplingarna kan tydligen vara mer komplexa än vad man tidigare har förstått. att Locards utbytesprincip var den enkla förklaringen till att det egentligen endast krävdes ett handslag för att överföra dna från en person till en annan. Redan då höjdes således ett varningens finger för att övertolka betydelsen av att ett dnaspår hittats på en viss plats – det kunde finnas flera olika anledningar till att spåret hittades just där. Nutida vetenskaplig forskning om beröringsdna har visat att dna kan överföras inte bara sekundärt utan även i ytterligare led. Kopplingarna kan tydligen vara mer komplexa än vad man tidigare har förstått – med överföringar mellan personer och material i så många steg att det till slut inte är möjligt att förklara uppkomsten av vissa spår på utpekade platser. Att dna kan transporteras via mellanhänder är i sig ingenting nytt. De gamla dnateknikerna kunde dock inte tidigare fånga upp dessa spår eftersom de innehöll för liten mängd biologiskt grundmaterial för att kunna analyseras, men med den nya högkänsliga dnatekniken kan vi numera finna fullvärdiga dnaprofiler i oändligt många fler fall än tidigare. Och det kan naturligtvis ställa till det inom ramen för den rättsliga prövningen. den nya känsliga dna-tekniken är ett dubbeleggat svärd. Å ena sidan har de förfinade tekniska metoderna gett oss möjligheten att hitta fler spår på brottsplatsen eller i anknytning till gärningen, men å andra sidan har de också medfört en risk för att vi faktiskt får alldeles för mycket information från våra brottsplatser (även inbegripande spår som inte har något som helst med brottet att göra). Den initiala risken vid bevisvärderingen av sistnämnda spår är att kopplingen mellan spår och identitet får mer fokus än spårets potentiella felaktiga grund (inte ett spår från gärningen). Om det inom ramen för den rättsliga prövningen ADVOKATEN #2 2023 skulle åberopas dnaspår som inte har med gärningen att göra är det en felkälla som ska upptäckas allra senast i samband med domstolens bevisvärdering. Frågan är dock om det ens är praktiskt möjligt för domstolen att göra det. NFC:s uppdrag är att, om möjligt, sammankoppla ett spår (vad) med källan till spåret (vad/vem). Om det biologiska spåret åberopas som bevisning är det åklagaren som har att styrka att spåret dels har avsatts av en viss person, dels har avsatts vid den tidpunkt som påstås inom ramen för gärningspåståendet. Det ankommer med andra ord på åklagaren att vid behov kunna visa att ett åberopat spår är resultatet av en direkt kontakt med källan till spåret och att det inte är fråga om en sekundär överföring via en eller flera mellanhänder. Touchdna (eller beröringsdna) är dna som överförs via hudceller i samband med att en person håller eller vidrör ett objekt eller en person. Utgångspunkten är ju att alla kontakter lämnar spår, men för att kunna utvinna en fullvärdig dnaprofil måste det ha avsatts en viss ”mängd” dna. I dag krävs det som sagt en mycket liten mängd dna för att få fram en fullvärdig dnaprofil, cirka ett nanogram dna (motsvarande endast ett par celler). Forskning på området har med tydlighet visat att även avsättningar genom touchdna resulterar i fullvärdiga dnaprofiler, varför det i dag i många fall är helt omöjligt att genom analysen avgöra om det är fråga om direkta eller sekundära avsättningar av dna. En sekundär överföring från person till person behöver inte nödvändigtvis innebära att spår från båda personerna påträffas på ett objekt, men en varningssignal för att det kan vara fråga om sekundär överföring av dnaspår i ett enskilt fall är förekomsten av blandbilder. Av NFC:s sakkunnigutlåtanden framgår