Advokaten 1
•PRAKTISK JURIDIK• tydligt om analysen av ett omr
åde visar på en blandning av dna från minst två personer eller flera. Vidare innebär skrivningen ”dna påvisades” enligt NFC att dna har påvisats i ett spår men att den bakomliggande spårtypen inte har kunnat fastställas. Det innebär att det kan finnas flera möjligheter att förklara analysresultatet, det vill säga att det kan finnas flera personer som har en dnaprofil som av en slump kan överensstämma med den i målet intressanta dnaprofilen men också att det kan vara fråga om så kallat beröringsdna. Vissa blandbilder är relativt enkla att tyda medan andra kan vara mycket mer komplexa och svåra att analysera. Vissa blandbilder kan till och med vara så komplexa att de inte kan analyseras alls. Blandbildernas komplexitet avgörs av omständigheterna i det enskilda fallet men ju fler individers dna som blandats desto svårare är det i allmänhet att analysera materialet på ett tillförlitligt sätt. Hur många individer som avsatt dna i en blandbild kan i vissa fall vara svårt att avgöra, liksom vilken mängd dna respektive individ bidragit med. Kvaliteten på spåret, exempelvis om det har börjat brytas ned eller är gammalt, kan också påverka möjligheten att analysera en blandbild. Men varför är blandbilder då svåra att analysera? Det har med alleler att göra. Vid en kriminalteknisk dnaundersökning tittar man inte på en individs hela dnauppsättning. Istället har man valt ut en begränsad del innehållande ett antal markörer som skiljer sig från person till person. Dessa genvariationer brukar kallas alleler och i människans 23 kromosompar återfinns dessa alleler på bestämda platser (loci). Eftersom kromosomerna existerar i par återfinns två varianter av alleler på dessa platser – en nedärvd från respektive förälder. En kombination av två alleler från föräldrarna bestämmer exempelvis vilken ögonfärg ett barn har. Nyckeln till att identifiera en individs dnaprofil är således vetskapen om vilka alleler personen har. I samband med dnaanalysen sker en masskopiering av arvsmassan i ett provrör vilket medför uppkomsten av miljontals kopior av allelerna. Förekommer flera personers dna i provet blandas allelerna från samtliga individer och det blir många gånger omöjligt att hänföra rätt alleler till rätt person. Så bara för att en utpekad individs alleler finns i en blandbild behöver det därför inte innebära att personen rent faktiskt har bidragit till denna. De i spåret förekommande allelerna kan vara resultatet av en kombination av andra personers dna, vilka tillsammans innehåller alla de typer av alleler som även råkar ingå i den misstänktes dnaprofil. sedan våren 2022 använder sig NFC av ett nytt expertsystem för hantering, bedömning och beräkning av komplexa dnaresultat – DNAxs. Systemet är inriktat på att hantera resultat av blandbilder med dna från upp till fyra personer eller i andra ärenden där dnaresultatet är svagt. Beräkningar baserade på DNAxs har prövats av svensk domstol och visat sig vara framgångsrika exempelvis vid undersökning av mordvapen för att särskilja tre personers dnaprofiler åt. DNAxs kan således vara ett hjälpmedel att tolka blandbilder, men den grundläggande frågan avseende hur och när ett dnaspår från en viss person har hamnat på exempelvis vapnet är dock en helt annan fråga. Blandbilder och särskilt risken för förekomst av sekundärt överfört dna är således enligt min mening fortfarande djupt problematiska – inte bara för NFC utan självfallet även för den dömande verksamheten. Ändå ADVOKATEN #2 2023 ” Blandbilder och särskilt risken för förekomst av sekundärt överfört dna är således enligt min mening fortfarande djupt problematiska – inte bara för NFC utan självfallet även för den dömande verksamheten. åberopas och döms individer dagligen i våra domstolar baserat på förekomsten av dna på en plats av vikt för åklagarens framförda hypotes. Och detta sker ofta utan att bakomliggande spårtyp har kunnat identifieras. På vilket sätt ska då svenska domstolar förhålla sig till Locards utbytesprincip och den möjliga förekomsten av beröringsdna istället för dna från en direkt kontakt i samband med att ett enskilt dnaspår ska värderas? Beviskravet ställt utom ”rimligt” tvivel innebär att det praktiskt sett ska framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig eller att det kan ha gått till på något annat sätt än i enlighet med åklagarens hypotes. Alla friande alternativ till åklagarens gärningspåstående ska således ha kunnat elimineras. Men vad innebär risken för sekundär överföring av dnaspår i relation till det höga beviskravet? Kan exempelvis rimliga tvivel anses föreligga om det inte går att utreda hur ett dnaspår har hamnat på den aktuella platsen och vem bär i sådant fall ansvaret för att denna fråga prövas i det enskilda fallet? För att kunna besvara denna fråga behöver vi dels beakta den tekniska utvecklingen på det forensiska området, dels skilja mellan enskilda fall som innehåller endast ett dnaspår från fall där dnaspåret ingår som ett av flera indirekta bevis. Vad avser den sistnämnda frågan kan vi finna viss vägledning i två viktiga prejudikat. I NJA 2003 s. 591 har Högsta domstolen, HD, slagit fast att domstolarna vid sin bevisvärdering av en dnaanalys alltid ska göra en rimlighetsbedömning i det enskilda fallet. I det aktuella fallet hade en butiksanställd bevittnat hur en av fyra identiskt maskerade gärningspersoner skar sig på ett monterglas i klockbutiken i samband med rånet. 41 ›