Advokaten 1
•PRAKTISK JURIDIK• › Kopplingen mellan gärningspe
rsonen och blodspåret var således helt oproblematisk eftersom det fanns ett vittne. Överensstämmelsen, matchningen, mellan den misstänkte och dnaspåret dröjde dock ett år och kunde göras först i samband med att personen blev misstänkt i en annan utredning. 42 Frågan HD skulle ta ställning till var hur en matchning mellan spår och misstänkt skulle värderas när det i övrigt saknades direkt bevisning för den tilltalades skuld. HD uttalade då att det var den enskilda dnaanalysens rimlighet som skulle bedömas. Om dnaanalysens resultatvärde visar att ”det kan hållas för visst …” (vilket motsvarar dagens högsta nivå grad +4 i den niogradiga resultatskalan) ansåg HD att risken för slumpmässig överensstämmelse mellan dnaprofiler från obesläktade personer är försumbar och bevisvärdet av en sådan slutsats ansågs vara mycket starkt. Utgångspunkten för HD var därför att när det, som i det aktuella fallet, var utrett att de analyserade blodspåren från brottsplatsen kom från gärningsmannen och resultatvärdet låg på högsta nivå så medförde det sammantaget att beviskravet att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att det är aktuell person som är gärningsmannen ansågs uppfyllt. Dock under förutsättning att slutsatsen av dnaanalysen framstår som rimlig. Vid denna rimlighetsbedömning bör enligt HD beaktas om det finns några omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningspersonen. Andra faktorer av betydelse är ”personens anknytning till orten där brottet begåtts samt hur dennes kön, ålder, längd och ursprung förhåller sig till förekommande vittnesuppgifter”. HD:s prejudikat kunde ha varit mer klargörande avseende just de omständigheter som bör ligga till grund för en rimlighetsbedömning av ett dnaspår, exempelvis i de fall ” Men prejudikatet bör fortfarande tillmätas stor betydelse vid bevisvärderingen av dna-analyser och särskilt på en punkt är domen mycket tydlig – det ankommer på domstolen att vid sin rimlighetsbedömning beakta om det finns några omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningspersonen. där det saknas vittnen eller annan stödbevisning. 2003 års NJAfall är dock en produkt av sin tid – en tid när dnatekniken inte på långa vägar var lika tekniskt avancerad som i dag. Dessutom avsåg målet värderingen av enstaka dnaspår (i blod) och dess koppling till den åtalade gärningen. Men prejudikatet bör fortfarande tillmätas stor betydelse vid bevisvärderingen av dnaanalyser och särskilt på en punkt är domen mycket tydlig – det ankommer på domstolen att vid sin rimlighetsbedömning beakta om det finns några omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningspersonen. En sådan omständighet skulle kunna vara den i dag mycket verkliga risken för sekundär överföring av spår som inte har något med gärningen att göra. i dom meddelad av hd den 14 februari 2023 i mål nr B 5952-21 (”Mordet vid busshållplatsen”) prövades frågan om hur bevisvärderingen ska gå till när den åberopade bevisningen uteslutande består av ett antal olika indirekta bevis, däribland dnaspår. Inledningsvis fastslås i domen att för att åklagaren ska uppfylla sin bevisbörda måste han eller hon presentera en utredning som till sin omfattning kan ligga till grund för att åtalet ska anses vara styrkt. För en fällande dom krävs att domstolen finner att det genom den utredning som har lagts fram i målet är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den gärning som åklagaren påstår. Utredningen ska vidare vara så fullständig att det inte finns anledning att anta att ytterligare utredning skulle ändra bedömningen. Kvarstående osäkerhet efter att utredningen har lagts fram kan leda till att beviskravet inte är uppfyllt (p. 12–13). Vad gäller alternativa förklaringar är utgångspunkten att alla någorADVOKATEN #2 2023 lunda rimliga alternativa förklaringar måste uteslutas för att domen ska bli fällande. En alternativ förklaring till det som åklagaren påstår måste dock framstå som praktiskt möjlig och det ska finnas anledning att räkna med den just i det fall som bevisprövningen avser. Betydelsen av en alternativ förklaring kan i det enskilda fallet, fastslår HD, vara beroende av hur stark den övriga utredningen till stöd för åtalet är (p. 14). Av domen framgår vidare att domstolen vid sin bevisvärdering först ska bedöma styrkan i varje enskilt bevis för att därefter väga samman all den bevisning som har åberopats (p. 26). Av vikt för bedömningen av den samlade styrkan i bevisningen är styrkan i varje enskilt bevis, hur många bevis det finns och hur bevisen förhåller sig till varandra, till exempel om de är fristående och samverkande eller om de utgör olika delar av en kedja med flera olika led. HD fastslår vidare att det sammanvägda bevisvärdet av två fristående och samverkande bevis i princip är högre än värdet av varje enskilt bevis (p. 27). Först vid sammanvägningen av all den bevisning som parterna har åberopat kan domstolen uttala sig om huruvida åklagaren har presenterat så stark bevisning att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den åtalade gärningen. Domstolen ska då också pröva betydelsen av alternativa förklaringar (p. 28). Så mot bakgrund av förekomsten av blandbilder, beröringsdna och sekundära överföringar av spår, skulle de i sig kunna vara sådana alternativa förklaringar som skulle ha behövt elimineras innan ett åtal kan anses styrkt? Om det i sistnämnda mål endast hade åberopats ett dnaspår och det inte hade kunnat uteslutas att spåret var sekundärt överfört, då hade det enligt min mening varit fråga om ett rimligt alternativ till åklagarens