Advokaten 1
•PRAKTISK JURIDIK• hypotes. Men om det, som i det
nu aktuella fallet, åberopas ett flertal indirekta bevis i form av bland annat dnaspår och samtliga bevis pekar åt samma håll, då kan det sammanvägda bevisvärdet av flera fristående och samverkande bevis i princip bli högre än värdet av varje enskilt bevis. det är viktigt att i det här läget understryka att kvarvarande alternativa förklaringar till hur ett dnaspår hamnat på ett visst ställe inte behöver innebära att spåret i sig inte har ett värde. Spåret finns ju där och kan kopplas till en individ med en viss sannolikhet. I sistnämnda dom använder HD skrivningen ”ett inte oväsentligt bevisvärde”. I fall som detta, när även den övriga bevisningen är indirekt, kan det dock finnas alternativa förklaringar till det som vart och ett av bevisen utvisar. Därför blir det enligt HD:s resonemang viktigt att vid en sammanvägning av bevisen bedöma hur de förhåller sig till varandra (p. 66). Är de enskilda bevisen var för sig fristående, men samverkande med varandra, då kommer det sammanlagda bevisvärdet att vara högt. Det, tillsammans med övriga omständigheter i målet, kan sammantaget medföra att åklagarens åberopade bevisning är ett mycket starkt stöd för åtalet. Visserligen ankommer det på åklagaren att inom ramen för sin objektivitet även lyfta fram eventuella omständigheter som talar till den misstänktes fördel (och där risken för sekundär överföring torde vara en sådan omständighet), men av naturliga skäl är denna invändning något som i de allra flesta fall fortsättningsvis ankommer på försvaret att framföra och argumentera för. Och det särskilt i mål där det endast förekommer indirekt bevisning och det nu finns ett vägledande prejudikat om just sammanvägning av indirekta bevis. Men hur ska försvaret dels kunna få information om att det kan finnas en risk för just sekundär överföring av dna i det enskilda fallet, dels kunna förbereda ett underlag för en sådan invändning? Nyckelordet är transparens, det vill säga tillgång till hela den forensiska utredningen så tidigt som möjligt. Just transparens är tätt sammankopplad med försvarets möjligheter att i det enskilda fallet argumentera avseende ett visst dnaspårs bevisrättsliga värde. Transparensen avser allt från spårsäkring till hantering och analyser med mera. Transparens är också en grundförutsättning för offentlig kontroll. Låt oss därför återkoppla till den anglosaxiska rättstraditionen, den kriminaltekniska dnaanalysens barnkammare, och se på försvarets möjligheter att förbereda sitt försvar och sin argumentation avseende dnabevisningen i det enskilda fallet. Lärdomarna från The Innocence Project och dess verksamhet har lämnat avtryck inom framförallt det amerikanska rättssystemet, vilket återspeglas i att rättssäkerhet anses bygga på båda sidors lika tillgång till dnabevisningen. The American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till Sveriges advokatsamfund, har sammanställt regelverket ”Standards for Criminal Justice on DNA Evidence”, vilket har antagits av de flesta delstaterna i USA. Regelverket ger försvarsadvokaterna ett antal grundläggande rättigheter både under pågående och efter avslutad förundersökning för att bereda dem möjligheten att ge sin klient ett gott försvar i just dnabevishänseende. Det handlar om allt från tillgång till brottsplatsen för att låta utföra egna undersökningar till tillgång till all dnadokumentation i god tid före rättegången. Det handlar även om möjligheten att med hjälp av en ADVOKATEN #2 2023 ” Att som försvarare lyfta fram tveksamheter avseende dna-spårens rimlighet och koppling till gärningen i det enskilda fallet (alternativa förklaringar till spårets placering) är försvarsadvokatens plikt. egen expert få undersöka och utföra tester på i målet förekommande dnamaterial med mera. Det är tydligt att domstolens möjligheter till en rättssäker prövning av dnaanalyser av spår från brottsplatser går via försvarets möjligheter att lyfta risker och svagheter med ett specifikt dnaspår men också via domstolens egna möjligheter till insyn i den forensiska verksamheten. Dnaanalyserna har verkligen revolutionerat bevisrätten. Men vi har också mycket att lära av de senaste trettio åren med den kriminaltekniska dnatekniken och dess utveckling. För vi vet i dag hur lite vi visste för trettio år sen i skenet av hur mycket vi vet i dag. vi ska vara rädda om dnabevisningen, men samtidigt vara väl medvetna om dess svagheter. Att som försvarare lyfta fram tveksamheter avseende dnaspårens rimlighet och koppling till gärningen i det enskilda fallet (alternativa förklaringar till spårets placering) är försvarsadvokatens plikt. Och det ska den åberopade dnabevisningen tåla. Därefter är det domstolens roll att värdera det enskilda dnaspårets rimlighet och dess bevisvärde i det enskilda fallet, oavsett om det förekommer som ensamt eller som ett av flera indirekta bevis. För det tål att upprepas – ett dnaspår kan i de allra flesta fallen endast berätta om vem och var, inte hur och när det avsattes. Sistnämnda aspekter ankommer på den övriga bevisningen och omständigheterna i målet att styrka bortom alla rimliga tvivel. Och det gäller självklart även frågan om sekundär överföring – den svåraste och mest problematiska utmaningen för våra domstolar så här trettio år efter dnabevisets introduktion. johanna björkman Advokat 43