BD 1
Sveriges och svenskarnas relation till sprit har
under hundratals år varit en kärleksaffär som kantats av ideologi, ekonomi, entreprenörer och sist men inte minst vanligt folks vilja att njuta ett par glas i goda vänners lag. TEXT NILS EKSTRAND et är lätt att tro att det monopol på försäljning av vin och sprit som vi har i Sverige idag är ett modernt projekt som hör 1900-talet till. Men så är inte fallet och enligt Steffo Törnquist, i ”Sprit - Boken om en destillerad värld”, behöver vi gå hela vägen tillbaka till slutet av 1400-talet, då Sten Sture d.ä förbjöd att ”brenne eller selje nakot brenthwyn her i Stadhin”. Därefter har förbud av denna typ kommit och gått genom århundradena, inte sällan kopplat till en statskassa i behov av finansiell förstärkning men så klart även kopplat till folkhälsan. Mot slutet av 1700-talet förbjöd Gustav III all husbehovsbränning och införde vad han kallade Kronobrännerier som stod för all produktion av sprit i Sverige. Dessutom förbjöds all import av utländskt brännvin, allt i syfte att förbättra vårt lands ekonomi. Satsningen var ett stort ekonomiskt misslyckande och svenskens drickande ökade dessutom. Så småningom fick svensken tillbaka rätten till husbehovsbränning. Kring 1820 stängdes de sista statliga brännerierna som instiftades av Gustav III. Det skulle dock inte ta många år innan produktionen av brännvin i Sverige åter kontrollerades av staten. Efter en kraftig ökning av brännvinskonsumtionen under 1800-talet stiftades 1855 nya lagar kring produktion och försäljning av sprit, samt att skatten på sprit tredubblades. 1860 förbjöds återigen husbehovsbränningen och det är som vi alla vet fortfarande förbjudet. Det är vid denna tidpunkt som den moderna svenska alkoholpolitiken föds. Nykterhetsrörelsen växer sig också stark under 1800-talet och tar sig med åren långt in i stadshus, riksdagar och regeringar. Än idag är nykterhetsrörelsen en mycket 19 stark aktör i den svenska samhällsdebatten kring alkohol. Med förbudet av husbehovsbränningen och den återinförda statliga kontrollen av all brännvinsproduktion minskade antalet legala brännvinspannor dramatiskt från ca 43 000 till 591 mellan åren 1855–1861 enligt Spritmuseum. Produktionen koncentrades till färre antal men större fabriksbrännerier. Vid den här tiden förvandlades också sprit till att bli mer av en riktigt konsumtionsvara, som svensken köpte istället för att producera själv. Även fast produktionen av brännvin i Sverige blev allt mer professionell från mitten av 1800-talet så var fortfarande själva drycken långt ifrån den kvalité som vi njuter av idag. I vissa fall var den till och med farlig. Finkeloljan i brännvinet hade genom åren maskerats genom olika processer som till exempel lagring på fat, olika typer av filtrering och tillsättning av kryddor för att minska den dåliga smaken men resultaten varierade kraftigt och var ofta inte helt lyckade. Entreprenören L.O Smith var en pionjär inom området och fast besluten att rena den svenska spriten från finkeloljor, 1869 byggde han Sveriges första varmreningsverk på Reimersholme. En av de enskilt viktigaste händelserna i modern svensk sprithistoria var då vi svenskar för första gången fick tillgång till att köpa finkelfritt brännvin. L.O Smith lanserade sin nya produkt under namnet Tiodubbelt Renat Brännvin, senare kallat Absolut Rent Brännvin. Renat brännvin produceras fortfarande och finns att köpa på Systembolaget och Absolut lever vidare i en av Sverige största exportframgångar någonsin, Absolut Vodka. Vi håller oss kvar vid slutet av 1800-talet en stund till, för att dyka ner i en annan sprit med en lång historia i Sverige, akvaviten. Sveriges äldsta akvavit som fortfarande produceras är O.P. Anderson Aquavit, den lanserades i samband med Göteborgsutställningen 1891. Som en hyllning från sonen Carl August till fadern Olof Peter Anderson. Akvavit och kryddat brännvin är en av de mest klassiska skandinaviska spritsorterna, med en historia som sträcker sig hela vägen tillbaka till 1400-1500-tal. Ett av det tidigaste dokumenterade recepten på kryddat brännvin hittar man i biskopen Peder Månssons läkebok från 1522, där han beskriver hur man på bästa sätt extraherar smaken från kryddorna. Vid denna tid användes dock den kryddade spriten som ett botemedel mot alla typer av sjukdomar till och med pesten. Till stor del var den kryddade spriten förbehållet kungahusen och adeln. Simon Berchelt var hovapotekare hos Johan III, och vid slutet av 1500-talet sammanställde Simon en samling recept för ett husapotek. Ett av recepten fick namnet *”Aqua vitae för Förgifft och mångahanda sjukdomar”*, och under århundranden därefter skapades otaliga huskurer i Sverige som i grunden liknar det kryddade brännvin som vi dricker än idag. Växter och örter som kummin, fänkål, angelikarot och många andra har genom historien sagts ha en läkande effekt. Dessa örter är klassiska kryddor för det vi idag kallar kryddat brännvin. Genom en EU-förordning har det fastslagits att ett kryddat brännvin måste innehålla kummin och/eller dill samt ha en lägsta alkoholhalt om 37,5% för att få kallas Akvavit. O.P. Anderson Aquavits kryddsättning består av kummin, anis och fänkål och har alkoholhalt på 40%.