Forskningssupplement 44 1
sina kompetenser inom sitt arbetsområde, och söke
r bättre anställningsförhållanden genom att flytta mellan olika arbetsgivare. Sådana alternativa karriärer, där den enskilde rör sig mellan organisationer (t ex horisontella, spiral- och transitkarriärer), ses ofta urholka kvaliteten i den enskilda organisationen; stora personalförflyttningar minskar möjligheterna till kontinuitet, kunskapsackumulering och lokal professionsutveckling. I vår studie diskuteras framför allt hur arbetsgivare försöker möta den utvecklingen genom att försöka erbjuda experttjänster. Resultaten visar hur många kommuner försökt utveckla alternativa karriärvägar som en följd av horisontella karriärer mellan organisationerna, genom att låta personal göra liknande karriärer men inom den egna organisationen. I de fallen rör det sig om vad det som i ovanstående diskuteras som expertkarriärer, det vill säga att den enskilde socionomen förväntas bli allt skickligare inom sitt område och vara till stöd för mer juniora kollegor i deras arbete genom till exempel handledning. Därigenom utvecklas och bevaras kompetens inom den enskilda organisationen, och samtidigt skapas en dynamik mellan mer och mindre erfarna kollegor i socialtjänsten. Vi menar att det skapas ett ”kompetenskretslopp” där förvärvad erfarenhet blir till stöd i handledningssituationer och motsvarande, vilket skapar utrymme för kunskapsackumulering och ytterst lokal professionsutveckling. Tanken får stöd av Lindquist (2013), som lyfter fram stöd till nyanställda och möjlighet till alternativa karriärvägar som viktiga utvecklingsområden för socialtjänsten. Anställda ska introduceras, ges nya utmaningar och så småningom kunna vara till stöd för sina kollegor. Den ligger väl i linje med teorier kring utvecklandet av yrkesskicklighet som diskuteras vidare i nedanstående. HUR KAN BETYDELSEN AV LÄMPLIGHET OCH ERFARENHET FÖRSTÅS? Intervjuerna antyder att en specialist i socialt arbete bör ha socionomexamen, och därutöver ha personlig lämplighet, lång erfarenhet av metodspecifika kunskaper och utbildning på avancerad nivå – värderat i den ordningen. Den gemensamma grundutbildningens ställning är således stark även om den under lång tid och i många sammanhang har fått kritik för att ha alltför liten relevans för det praktiska sociala arbetet. Men därefter följer mjukare värden som personlig lämplighet och lång erfarenhet. Hur kan sådana värden förstås? Det är vanligt att krav på formella meriter, till exempel långa utbildningar och vidareutbildningar, lyfts fram som viktiga delar i talet om professionaliseringsprocesser. Inom socialtjänsten har också den kunskap som har stöd i forskning tydligt uppvärderats under senare år. Därför var det för oss en aning förvånande att personlig lämplighet och lång erfarenhet betonades så tydligt av de personer vi intervjuade. Den 14 socionomen 6.2018 modell som vi inledningsvis presenterade kortfattat, Dreyfusmodellen, bidrar till en möjlig förståelse. I Dreyfusmodellen (Dreyfus 2004) går yrkesutövaren från emotionellt oengagerad, via att vara konstant analytisk till att bli engagerad, intuitiv och skicklig och slutligen expert med förmåga att verbalisera, teoretisera kring och förmedla sin kunskap. Utifrån ett sådant perspektiv kan utbildning bara ses som de första stegen på väg mot expertis. Utbildningen kan ge grundverktyg för att efter reflektion och analys hantera särskilda typfall. Men när den enskilde socialarbetaren möter vardagen, så ställs också andra krav. Fallen ökar i komplexitet, tiden för reflexion blir mindre, och samtidigt ökar förväntningarna på att fatta rimliga beslut. Det som varit svala, analytiska processer i utbildningssituationen blir engagerande, frustrerande, och ställer krav på intuition. Förmågan att överblicka en större helhet och att intuitivt snarare än analytiskt dra slutsatser kännetecknar personer som nått de senare stegen på skalan. I sin presentation påpekar Dreyfus (2004), själv matematiker, hur schackmästare kan fatta beslut om nästa schackdrag på mycket kort tid utan att nå ett märkbart sämre resultat än om de får längre betänketid – de ser helhetsbilder och har tusentals tidigare partier att referera till. En mindre erfaren spelare måste i stället analytiskt överväga varje drag. Ur det här perspektivet är det inte svårt att förstå hur de intervjuade betonar personlig lämplighet och erfarenhet, och hur de talar om helhetssyn. Men socialt arbete är inte ett schackspel. Socialarbetaren verkar i ett sammanhang, och ska kunna motivera sina beslut inför brukare, kollegor och arbetsgivare. Benner (2004), som under lång tid studerat sjuksköterskors lärande i dialog med Dreyfusmodellen, lyfter fram hur erfarna sjuksköterskor ofta måste agera intuitivt, men sedan vara beredda att motivera sitt handlande analytiskt. Motsvarande krav är rimligt att ställa på erfarna socialarbetare; den enskilde måste ha tillräckligt med erfarenhet för att lita på sin intuition, men samtidigt tillräcklig kompetens för att analytiskt redogöra för och reflektera kring sina beslut i relation till brukare, kollegor, forskning och gällande regelverk. Sådana förmågor att kommunicera och förhålla sig till tidigare kunskap är också viktiga när den enskilde socialarbetaren ska bidra till kompetenskretsloppet, till exempel genom handledning. Vi vill i detta fall uppmärksamma hur teoretiskt och praktiskt orienterad kunskap inte står emot varandra (de tenderar ofta att hamna i motsatsställning), utan snarare är kompletterande inom en människovårdande organisation. BEHOV AV FORTSATTA STUDIER Tidigare forskning har visat att arbetssituationen för den enskilde socialarbetaren på många håll är högst otillfredsställande och studier av andra yrkesgrupper antyder att det finns modeller för att skapa karriär