Ungdomsböcker 2018/2019 1
Hon fick sitt genombrott som spoken word-poet och
tycker att litteratur gör sig bäst muntligt. I våras debuterade hon ändå med en diktsamling. I tryck. Yolanda Aurora Bohm Ramirez är aktivisten som gör poesi om smink, smycken, trans och rasism. D et börjar bra och kaxigt. Yolanda Bohms Ikon inleds med ett Litterärt manifest för skrivande skitungar. I första paragrafen deklareras: ”Litteratur ska inte skrivas: den ska levas.” I tredje paragrafen slås vidare fast: ”Litteratur ska skrikas; i tryckt form är den förlegad...” Men i våras kom Ikon i tryckt form, en häftad bok med illustrerat omslag på en tv-spelsfigur och bokstäver i guld. Den går att ta på, den går att bläddra och läsa i. Och den känns knappast förlegad, vare sig till utseende eller innehåll. – Det finns en idé om att det skrivna verket står för någonting permanent och beständigt. Men om man funderar över hur litteraturen har varit och fortfarande är – jag tänker på de orala berättartraditionerna, trubadurerna, estradpoeterna och rapparna – är det någonting mer levande och muterande än ett verk för evigt. Det skrivna är statiskt men i det talade finns en inbyggd förändring, dels för att det framförs live och därför förändras varje gång, dels för att publikens respons är olika från gång till gång, säger Yolanda Bohm. Och så lägger hon till: – Med tiden har jag ändå fattat att det är många som hittar kraft och styrka i mina texter. Då är det viktigare att de finns tillgängliga i tryck, än att jag ska hålla fast vid dumma principer om att den riktiga litteraturen är talad. I manifestet finns en väldig tilltro till litteraturens inneboende kraft. Hur tänker hon sig att det ska användas? – Syftet är att uppvigla andra till att skriva och skrika. Jag ser skrivandet som en motståndshandling, och för min del handlar det om att få andra att skapa. Jag har en tanke om att alla människor har minst tre böcker inom sig: sina egna memoarer såklart, någon skönlitterär berättelse och en handbok som kan lära andra något. Med min bok vill jag försöka få andra att skriva de här tre böckerna. Hur det började… Resan in i ordens värld gick via musiken. Med en mamma från Chile som spelade chilensk folkmusik och de stora sydamerikanska trubadurerna, vilket gav ett slags grund. När Yolanda Bohm blev äldre fastnade hon för den textdrivna hiphopen, började själv skriva hiphop, poesi och haiku, älskade att skriva på vers och drömde om att stå på scen med text i hiphopform. 2011 vann hon en plats till finalen i Poetry Slam i Malmö, sedan blev det SM i Göteborg. Idag är Yolanda Bohm så pass etablerad att hon i princip kan leva på sitt uttryck. Det som möter läsaren av Ikon är samma sak som möter publiken när Yolanda Bohm framträder på scen: ett starkt patos, en ordrikedom som rinner fram likt vulkanisk lava och förstärks av lekfulla rim och ljudupprepningar; ilskna vrål som mattas av mjukare, sorgsnare anslag och nyanser. Det är kompromisslöst, halsbrytande och fångar erfarenheter som bottnar i det specifika men landar i det universella, något som många kan känna igen sig i. – Bland alla missuppfattningar som finns om litteraturen är tanken om den allmänmänskliga berättelsen, en tro på det generella i en berättelse. Det är bara bullshit. Jag tror att det allmänmänskliga hittas i de mest nischade erfarenheter och upplevelser, säger Yolanda Bohm. Det slutar aldrig att skava… När Yolanda Bohm skriver/talar om erfarenheter som handlar om trans, queer, rasism, sexism och kolonialism (av själen, kroppen och geografin) gör hon det personliga politiskt. Det kan handla om en annan kulturell bakgrund som getts i arv men som arvtagaren egentligen inte har något eget förhållande till: ”Min stam står på rotlöshet”. Eller pubertetens vilsenhet i kroppen och könet: ”Så mycket har gått vilse i min kropp”, heter det till exempel i dikten ”Krigsmålning”, och fortsätter: ”Jag växte upp som en historieförfalskning…” – ”Krigsmålning” handlar om plastikkirurgi och könsdysphori – om att inte trivas i sin kropp och med sitt utseende och att göra någonting åt det. Och det är ju en väldigt universell känsla. Vi indoktrineras med så mycket missnöje kring oss själva och i detta känner både transfeminina och cistjejer igen sig. – Som transperson är man utanför normen för alltid. Det skaver jämt för även om du själv trivs med din kropp, trivs inte omvärlden med den och låter dig förstå det. Vilka förutsättningar eller vilken kropp du än har, lägger sig omvärlden alltid i. Det tar aldrig slut. Ett återkommande tema i Ikon är konstruktionen av, och förväntningarna på, femininitet och kön: ”De säger att det här ansiktet/bara är smink och lögn/men jag slåss varje dag/för min rätt att finnas”, skriver diktjaget i ”Smink och smycken”. – Hela texten handlar om andras förväntningar på ditt könsuttryck men också föreställningarna om vilka kroppar som kan hysa femininitet och vilka som inte kan det. Och på en mer konkret nivå: om man har en omvärld som inte låter en vara den man är, kan det finnas små detaljer – som ett läppstift eller ett pärlhalsband – som räcker för att man ska må lite bättre. Transkvinnans kropp anses vara en mekanisk konstruktion men femininitet är även det en konstruktion, säger Yolanda Bohm. Själv älskar hon smink och smycken, den kärleken 29