Nolltretton 1
Diamond Dogs Recall rock´n´roll and the magic sou
l Bandnamnet är såklart taget från Bowies album "Diamond dogs" från 1974. För är det något som detta band gillar är det brittisk rock från det tidiga 70-talet. Särskilt frontfiguren Sulo, som blivit något av ansiktet utåt i Sverige för musiker som dyrkar brittisk 70-talsrock. Så mycket Bowie låter det dock inte, musikaliskt är förebilderna snarare band som Faces, Slade, Rod Stewart och Mott The Hoople. Slyngelrock med boogiesväng och retrokänsla, med andra ord. Ja, ni som hört Diamond Dogs förut vet hur det låter. För i det här bandets värld händer inte så mycket, de har rockat på likadant sedan starten 1992. Det enda som ändrats är vilka musiker som lirar, för genom åren har många olika svenska musiker medverkat. Plus att en del utländska stjärnor, som exempelvis Spike från Quireboys och Dan Baird från Georgia Satellites har gästat. Detta tror jag är elfte albumet (förutom samlingar, liveplattor och EP:s) sedan starten och musiken har egentligen bara ett syfte: man ska dra upp volymen på max och dricka öl. Eventuellt spela lite luftgitarr också. Allra helst i bar överkropp… och fattar man det, då är "Recall rock´n´roll and the magic soul" en riktigt bra platta. (TP) Haystack The Sacrifice Liam Gallagher Why me? Why not Efter 20 år på höskullen är nu Haystack tillbaka. Finns det en efterfrågan? Finns det en plats för deras noiserock? Finns det överhuvudtaget någon som minns dem? Det var Ulf Cederlund från Entombed som bildade bandet 1994 och gruppen hade några heta år därefter då de släppte skivorna "Right at me" 1996 och "Slave me" 1998. Men sen blev det tyst. Exakt varför är lite oklart, men bland annat hade Ulf fullt upp med Entombed. Hur som helst så bestämde Uffe och Jonas Lundberg 2017 att de skulle starta upp powertrion igen och kallade in Patrik Thorngren från Alpha Safari på bas. Efter fyra dagar i studion kom de ut med nio nyskrivna låtar och en cover på Dead Can Dance. Resultatet blev en tredje skiva som till en början splittrar mig. Stundtals vill jag bara ställa mig upp och skrika i ren njutning medan jag i nästa vill ligga i fosterställning på golvet och vrida mig i ångest. Det skränar och det skriks. Monotoni och missljud. Ofta bara jobbigt att lyssna på, men då och då går kakafonin över i något fantastiskt. Som i titelspåret "The Sacrifice" där vassa elgitarrer och en tät ljudkuliss skapar en intensiv stämning. Och snart upptäcker jag att flera av spåren växer bara man tar sig bakom det första intrycket av oväsen… och ja, det finns en plats för Haystacks noiserock. (TP) Japp Liam, du var det hippaste som fanns i popvärlden en gång i tiden. Men det var 25 år sedan. Tiden går, det kommer nya stjärnor som tar över och det gäller att anpassa sig till det. Inget konstigt med det, det är så det är och alltid har varit inom musikbranschen. Finns det något intresse för en ny soloskiva med Liam Gallagher 2019? Ja, kanske. För det sitter fortfarande en massa britpopnostalgiska gubbar därute och väntar på en revival. Kanske är jag en av dem? För när jag valde recensionsskivor till det här numret så tyckte jag att Liam Gallagher verkade intressantare än exempelvis Anna Ternheim, M83 och Opeth. Jag ska inte sticka under stol med att jag är beredd på en rejäl sågning. Hur cool han än ser ut på pressbilderna så är ju Liam enligt logikens alla regler trots allt en föredetting som inte har fått ur sig något minnesvärt på sisådär två decennier. Han borde kännas otidsenlig och trött. Så öppnar skivan med "Shockwave" som är en helt okej låt. Nästan till och med bra. Den följs av flera starka spår, både lugna och mer fartfyllda. Mycket Beatleskänsla såklart, vad hade ni väntat er? Några låtar känns överflödiga men som helhet är det en oväntat snygg och fräsch platta med låtar man gärna hör igen. Jodå, musiken är otidsenlig så det stänker om det. Men nu har det nästan gått varvet runt så att det låter hippt igen. (TP) Stefan Sundström Domedagspredikan Veronica Maggio Fiender är tråkigt När Stefan Sundström tjatade om sin kompost för 20 år sedan betraktades han som en flummig hippie (vilket i och för sig stämmer). Men nu när klimatkrisen är ett faktum och Greta Thunberg åker jorden runt för att inspirera världens befolkning ligger hans småskaliga miljötänk helt rätt i tiden. Den nya plattan har miljön som tema och Sundström sjunger om hur allt hänger ihop, hur mikroberna finns överallt och hur vi är del av något större. Det har han visserligen alltid gjort, men inte såhär sammanhållet. Sundströms patenterade brölande lyser lyckligtvis med sin frånvaro, istället är det en nedtonad skiva med finstämd sång och känsligt framförd musik som ofta har såväl jazzkänsla som psalminspiration. Efter de första tre låtarna är jag dock beredd att stänga av. Det går så lååångsamt. Finns det ett viktigt budskap är det stor risk att jag missar det eftersom jag somnar. Sen börjar det långsamt röra på sig. Låtarna blir bättre, energin ökar och det börjar svänga. Låtar som "Bara va en del", "Bakvänd kikare" och avslutande "Mikrobernas skepp" lyfter plattan rejält och till slut blir "Domedagspredikan" trots allt en ganska angenäm upplevelse. (TP) Vänta, kom inte den här skivan i somras? Ja och nej. I juni släppte Veronica Maggio fem låtar som utgjorde första halvan av detta album, och nu har alltså andra halvan kommit med fem nya låtar. Ni som har sommarlåtarna i färskt minne minns att det var en stark samling poplåtar där hon bland annat samarbetade med Jocke Berg, vilket resulterade i musik som lät så där fräscht och krispigt som Maggio gör när hon låter som bäst. Och detsamma måste sägas om det nya materialet, som också håller mycket hög klass. Man kan fråga sig vad poängen är med att släppa två EP:s om man i slutändan ändå kallar det för ett album, men strunt samma. Så länge resultatet blir snygg modern pop så får Maggio släppa musik i vilket format hon vill. Och jag blir glad av vad jag hör, för personligen har jag tyckt att Maggios två senaste skivor varit oroväckande svaga, men med "Fiender är tråkigt" känns det som att hon är på rätt väg igen. Är det någon skillnad på de två olika delarna? Nej, det skulle jag inte säga. Det är inte så att Maggio delat in släppen i till exempel en snabb/långsam del. Förmodligen ville hon bara lyfta fram de enskilda låtarna mer genom att släppa dem vid olika tidpunkter. Och kanske är det just därför som jag tycker "Fiender är tråkigt" är så bra. (TP) Lars Winnerbäck Eldtuppen Hösten är här och vi möter den med ett nytt släpp från slättens son. Förra skivan ”Granit och morän” fick ett fint mottagande och faktum är att i princip alla hans skivor sedan lång tid har fått det. Det visar inte bara på att han är folklig... det visar även att han står stadigt i sin genre och kompromissar inte med trender och topplistor. Hans integritet som artist är oklanderlig och han fortsätter gång på gång att leverera material som vi kan känna igen oss i och relatera till. Skickade ett sms till min bror häromdagen och skrev: ”Fan den här låten handlar om mig” Han svarade: ”Va! Trodde att hans låtar baserades på mitt liv!”. Ja, ja… jag tror ni förstår poängen! Lars Winnerbäck har en magisk förmåga att få med oss lyssnare i sina vardagliga skildringar och beskrivningar av liv, ensamhet och att börja om på nytt. Nya ”Eldtuppen” är bra... ja, riktigt bra och kanske är det bästa han gjort. Den känns upplyftande, trots att det som vanligt går i moll, är deppigt och bitvis tungt! Men det är ju så det ska låta. Det finns fler saker som man skulle kunna skriva om nya ”Eldtuppen”, men jag skiter i det och konstaterar helt enkelt att detta kan vara årets skiva. ”Tror jag hittar hem”, ”Eldtuppen”, ”Vykort från alperna”, ”Precis det där”, ”Skulle aldrig hända oss” och ”Död och himmel” är alla låtar av bästa Winnerbäck-klass som förtjänar applåder i massor!. (JL) NOLLTRETTON 59