Nordens Tidning 1
Förenin
gen Nordens Stockholmsavdelning höll nyligen en av sina ”författarscener” kring aktuella, ibland historiska, temata. Senaste ämnet var ”Den stora flykten”, med vilket avsågs ryssarnas fördrivning av den åländska befolkningen 1713-1714 från hus, hem och land. En bortglömd trehundraårig händelse i vår historia som förtjänar dagsljus. Intresset är ganska svalt i Sverige men stort på Åland. Situationen då kan väcka reflektioner om hur vi idag reagerar och agerar när vi tar emot flyktingar. tgångspunkten var författaren Jan Malmstedts senaste bok ”Lidingöhistorier” (Kulturhistoriska förlaget, 2013), där ett centralt kapitel behandlar de fördrivna ålänningarnas flykt till Sverige, i synnerhet åren 1713/14. Det går av många orsaker inte att jämföra historiska skeenden, händelser och förlopp, men det finns ändå anledning att här göra några reflektioner kring då och nu för att få perspektiv på och bakgrund till Malmstedts bok. Åland. De var inte flyktingar med dagens terminologi eftersom Sverige och Finland var ett rike, snarare internflyktingar eller s k displaced persons. Flyktingarna från den östra rikshalvan spred sig över stora delar av Sverige, ålänningarna tog sig till och blev mottagna längs Sveriges kuster, Stockholmsområdet och Mälardalen. Att en stor kontingent togs emot på Lidingö illustrerar detta skeende. Sverige befann sig i ett kärvt läge, vi var en kraftlös stormakt som var på väg att vittra sönder, kringränt av hotfulla grannar - Ryssland, Danmark och Sachsen. Sverige hade Finland plus de baltiska länderna och några små nordtyska provinser. Det första dråpslaget fick Sverige när Riga och Reval föll år Vattnen är vägen till trygghet Dagligen når oss tragiska nyheter om flyktingar, som får sätta livet till när de flyr över haven - bort från förtryck, förföljelser, inbördeskrig, naturkatastrofer och svält. Ingen människa flyr för sitt nöjes skull, som de perspektivlösa kan inbilla sig. Tusentals utmattade och desperata människor drunknar utanför Greklands, Cyperns, Italiens, Spaniens och Maltas kuster. De flyr i eländiga farkoster, rosthögar och läckande såll. Liknande flyktingtragedier förekommer också i andra delar av världen – Haiti, Sydostasien, Australien, Oceanien. Förtvivlade, ekonomiskt utsugna och utblottade, flyr de över vattnen, som skiljer länder och världsdelar, men som också förenar länder och folk. Även i Skandinaviens farvatten har det förekommit båtflyktingar. Drygt en, kanske en och en halv, miljon nordbor har lämnat våra länder som emigranter; en del frivilligt andra på grund av social och ekonomisk utarmning eller religiöst förtryck. De flesta tog sjövägen till transoceana länder. Komforten på båtarna var ibland så eländig att många dog av umbäranden eller sjukdomar. Då var det 1800- och tidigt 1900-tal. Flyktingströmmarna till eller mellan de nordiska länderna är i första hand av senare datum – danska judar som flydde över Öresund, de ca 60-70 000 finska flyktingbarnen som kom med båt till Sverige och Danmark, några hamnade i Island. De baltiska flyktingarnas ödesdigra flykt över Östersjön ligger likaså tätt i tiden. Även polacker har försökt fly till Sverige över Östersjön, ibland med tragiskt förlopp. Sverige i början av 1700-talet Nu är det 300 år sedan vi hade en, enligt dåtidens förhållanden, omfattande flykt från Sveriges östra till västra rikshalva. Totalt flydde ca 30 000, kanske flera, till Sverige från Finland och 1710. Peter I tog samma år Viborg och östra delen av riket, år 1713 besatte ryssarna sydvästra och år 1714 var det den nordvästra delen av Finland samt Åland som ockuperades. Ockupationen ledde till förstörelse, krävde dödsoffer, förorsakade blodspillan och tortyr samt deportationer till Ryssland. En del olyckliga fördes längre bort, ända till Isfahan. Människor hungrade och drabbades av farsoter, pesten tog många liv. Karl XII uppmanade, trots landets bedrövliga sociala förhållanden, att finnar, finlandssvenskar och ålänningar skulle ta sig hit. Alla var välkomna, de var ju svenska medborgare. Åland tömdes på sin befolkning Ryssarna tog för sig. Åland besattes och härjades för att få en barriär mot Sverige. De driftiga ålänningarna hoppades att svenska styrkor skulle stoppa inkräktarna, till slut såg de inget annat råd än att fly till det svenska fastlandet. Åland tömdes på sin befolkning, drygt 8 000 bönder, fiskare, hantverkare, kvinnor, barn och präster lämnade öriket. Antalet flyktinghushåll i Stockholm uppgick år 1711 till ca 530, ett par år senare var de ca 12 000. Detta var ett ansenligt antal då Stockholms befolkning uppgick till endast 55 000 invånare. Malmstedt visar att antalet kända åländska flyktinghushåll i Stockholm då var ca 350. Ungefär 100 ålänningar sökte sig till Lidingö, som i realiteten var en känd trakt för sjöfarande ålänningar. Lidingö, som då var en utpräglad jordbruksbygd med liten fiskenäring, hade endast ca 300 invånare. Plötsligt var 30 procent av befolkningen internflyktingar, spridda över ön. På södra ön blev en av gårdarna, numera borta, mer eller mindre ett ”flyktingläger”. De flesta ålänningarna blev snabbt integrerade i Sverige. Merparten återvände till Åland. Jan Malmstedt har förtjänstfullt lyft fram ett försummat kapitel i vår historia. Banden till Åland förblir lika starka nu som då. Vattnet, språket, kulturen och historien binder oss samman. Stig Lundström nordens tidning nr 1 | 2014 27 nordens tidning nr 1 | 2014 27