Nöjesnytt Växjö 1
Nöjesnytt Växjö SEBASTIANS NATTBOK
Nöjesnytt Växjö NÖJESNYTT MODE
Nöjesnytt Växjö ÅRETS BÄSTA
Nöjesnytt Växjö STUDENTLIV
Nöjesnytt Växjö TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Växjö NOTISER
Nöjesnytt Växjö DIGILISTAN BY NÖJESNYTT
Nöjesnytt Växjö SPEL & FILM SIONERSKIVRECENSIONERR
ECENSIONRECENSIONERRECEN FOXYGEN "We are the 21st century ambassadors of peace & magic" (Jagjaguwar/Border) Bästa låt: "No destruction" nnnnn Foxygen är en kreddig duo vars musikaliska hemvist ligger någonstans mitt i en triangeln som utgörs av Sgt Pepper, Kinks och hippies i San Francisco 1967. Först blir man ju bara trött, för det har ju liksom gjorts förr. Men ju mer man lyssnar, desto mer inser man att killarna (amerikanerna Sam France och Jonathan Rado) tar sig an det här det här med kärlek och en lekfullhet som charmar och är ganska så avväpnande. Det är liksom lite för lätt att avfärda dem som insnöade musiknördar som bara lyssnat för mycket på sina föräldrars skivsamling. För det finns någonting mer här. De verkar visserligen kunna imitera Scott McKenzie till hundra procent om de skulle vilja. Men det är som om de lite retfullt bara visar att möjligheten finns - de kopierar till och med flera sjok ur kända melodier (åtminstone låtar det så...), men sedan viker av åt ett annat håll och skapar någonting eget. MIKAEL FORSELL ALEXANDER DUREFELT "Electric mile" (Loma Recordings/Plugged Music) Bästa låt: "Yesterdays eyes" nnnnn Alexander Durefelt kom fram för snart fyra år sedan med debutalbumet "Hearts on", som hyllades av en nästan enig kritikerkår. Durefelts americana med Roy Orbison-influenser slog an en ton och man hoppades på mer. Men sedan blev det tyst, tills nu när albumet "Electric mile" dyker upp. Den här gången har Alexander Durefelt anammat ett slags elektroindie-sound. Finstämt, eftertänksamt och för det mesta med smakfullt pålagda syntar i stället för gitarrer. Någonstans kommer jag att tänka på Jonathan Johanssons omtalade "Klagmouren" som en slags jämförelse. Det är en stark platta på många sätt. Textmässigt är den influerad av de dubbla känslorna av glädje och skamlig smärta som kommer från att få en son med mentala och fysiska nedsättningar, någonting Alexander Durefelt öppet redovisar. Det skänker skivan en drastisk omedelbarhet som träffar rakt i hjärtat. MIKAEL FORSELL HILLSTRÖM & BILLY "The boy who caught the world" (MMF) Bästa låt: "Farewell song" nnnnn Fjärde skivan från sångaren och låtskrivaren Petter Hillströms projekt Hillström & Billy är en harmlös historia. Den är ett osvenskt americanadoftande projekt vars tydliga folkton accentueras och kvalitetssäkras av bland annat Josef Zachrissons bas och Peter Forss fiol. Hillströms röst andas både Neil Young och Mattias Hellberg och allt lunkar på i ett rätt behagligt tempo. Men skivan är också anonym och jämntjock. Låtarna får problem att sticka ut - de har till och med slutat kämpa - och inget sätter sig. "The boy who caught the world" gör inte en fluga förnär, men den får verkligen inte blodet att rusa. SARA HALDERT YO LATENGO "Koi no yokan" (Warner) Bästa låt: "Entombed" nnnnn Jämfört med excesserna på förra plattan "Popular songs" har indierockveteranerna Yo La Tengo växlat ner på nya skivan "Fade". Det känns snarare som en reaktion på den smältdegel av stilar – och det publikfrieri – som förra plattan var. Nu är det mer avskalat och inte helt lätt att fånga. Men ge det tid! Här finns mycket godis att hämta. Som den underbara gitarren i "I'll be around" eller det monotona och rytmiska öppningsspåret "Ohm". Nye producenten John McEntire har bäddat in låtarna i sköna stämningar som till en början döljer mycket men som senare öppnar ett väldigt vackert musikaliskt landskap. HENRIK LARSSON BAD RELIGION "True north" (Epitaph/Playground) Bästa låt: "Dept. of false hope" nnnnn Det är inte många band med 30 år på nacken som klarar av att leverera lika starkt som Bad Religion gjort på de senaste plattorna. Bandets musikaliska formel är förvisso inte världens mest avancerade men det gör insatsen ännu mer beundransvärd, att lyckas skapa intresse för ett sound och för låtar som känns som en upprepning gång på gång. Men med små, små medel - och väldigt mycket melodisinne - vrider de på reglagen och vips så ser en ny stark platta dagens ljus. Nu är det tillbaka till rötterna som gäller med korta snabba låtar som alla (nästan) klockar in under tre minuter, undantaget är långsamma "Hello cruel world". Men faktum är att vissa spår känns som ett eko av starka plattorna i slutet av 80-talet, "No control" och "Suffer". Det har spekulerats att det här är gruppens sista platta. Låt det inte vara det. HENRIK LARSSON 68 | nöjesnytt
Nöjesnytt Växjö SERIER