1. Två ripor med skilda beteenden Fjällripan – åt
erfinns högre upp på kallfjällets avblåsta knabbar och steniga branterr, där kråkbär och annat ätbart tittar fram. Fjällriporna har ett karaktäristiskt knarrande nästan rapande läte. Tuppen går heller inte ta miste på med sitt svarta ögonstreck. Fjällripan har en tendens att löpa undan en fara som närmar sig. Jägaren med kulbössa gör klokt i att relativt snabbt komma till skott. Fjällripan trycker generellt sämre än dalripan, till förtret för den som jagar med hund. Men beteendet varierar rejält med väder, klockslag och gud vet vad. Ibland bjuds fantastiska stunder med trygga fåglar. Lägg dessa stunder på minnet, för ofta är läget det motsatta. För ett tränat öga och en bra handkikare går faktiskt fjällriporna se på mycket stora avstånd. De vita fåglarna lyser nästan av sig mot den vita snön. Ett gammalt fjälljägarknep är annars att ropa på riporna. Om man stör deras frid kan de missnöjt börja knarra vilket avslöjar deras tillhåll. Dalripan – den större släktingen hittas i regel lite lägre ner på fjället där fjällbjörkar och viden ger skydd och föda. De dagar det blåser för hårt på kalfjället är det dalripan som räddar jaktdagen. Tyvärr är skidföret i regel sämre på lägre höjder. Jobbigt för både jägare och hund. Då kan det vara värt att skida längs sjökanternas videsnår. Där kan föret vara bättre och chansen att hitta fågel är stor. Soliga lugna eftermiddagar kan du hitta dalripan uppe i fjällbjörkarna. Enkla att se, men inte alltid så enkla att överlista. Stöter man dalripan så flyger hon sällan långt. Lika fullt är hon svår att få syn på då hon gärna tar skydd tätt vid trädstammar. 43 JAKTRESA MIN JAKT MIN möjligt att se fjällriporna på stora avstånd. De vita fåglarna nästan lyser av sig själva mot den vita snön. Ett tränat öga och en bra handkikare gör det