Nöjesnytt Växjö 1
Trubadurer finns det förvisso gott om, men i Växj
ös musikliv har en lite udda duo börjat göra sig ett namn på allvar. Det handlar om Sunset & Marcel, som i en ganska unik kombination som mor och son tar denna klassiska svenska kulturyttring till en ny, spännande nivå. Sunset Lorentzon växte upp i Lessebo och hon startade sin musikaliska karriär i de tidiga tonåren. Som keyboardist och sångerska gjorde hon tillsammans med sin bror Stefan sig ett namn i bandet Ariel, som bland annat gick till final i Rock-SM 1987. 1992 lämnade hon dock allt för att flytta hon till Australien och några år senare föddes sonen Marcel Tiggeman. Under åren down under jobbade hon främst inom glasögonbranschen, men släppte aldrig musiken. Hon spelade i otaliga coverband och de sista tio åren ägnade hon åt latinojazz varje vecka tillsammans med sitt band Sunset Lounge. 2015 släppte hon en utmärkt EP med originalmusik (tidigare omskriven här i Nöjesnytt) – samma år som livet åter förde henne tillbaka till våra breddgrader. –Mina föräldrar börjar bli gamla och skröpliga och jag kände att jag ville vara närmare dem, för att kunna ta hand om dem på rätt sätt, konstaterar Sunset när vi träffas på en bar i centrala Växjö. I och med flytten lämnade hon sonen Marcel kvar i Australien, utan några tankar på att de skulle bo, än mindre spela ihop igen. Men livet ville lyckligtvis annorlunda. Marcel Tiggeman är en energisk och humoristisk 24åring, utrustad med samma smittande leende som sin mor. Han är tvåspråkig sedan tidig ålder och trots en antydan till engelsk accent talar han numera klockren småländska. Så pass att han vid ett tillfälle häver ur sig uttrycket ”hopatröckta”, till hans mors (och min) stora förtjusning. Marcel har mycket på agendan: han jobbar på Game Stop, jobbar extra på restaurangen Rustique och skriver och producerar åt andra, plus trubadurjobben med sin mor. Dessutom börjar han nu till hösten plugga på låtskrivarprogrammet på Linnéuniversitetet. Men passionen för musik startade ganska sent, avslöjar han. –Jag var alltid med mamma när hon var ute och spelade, 14 | nöjesnytt men jag började inte spela själv förrän jag var tolv år, när jag upptäckte AC/DC. Mamma spelade Europe och Extreme för mig och sedan var jag fast. Jag startade mitt första band, Cruel Intentions, när jag var 17. Vi spelade extrem hardcorepunk och jag tyckte det var skitkul, även om morsan hatade det (skratt). Därefter kom jag in på elektronisk musik innan jag gick med i rockbandet Love Cream, som var Adelaides motsvarighet till Steel Panther. Vi vann en rockbandstävling och fick flyga över till Tyskland och spela. Vi var också förband till Mötley Crüe och Alice Cooper i Adelaide. I samma veva som Sunset flyttade tillbaka till Sverige bestämde sig Marcel och bandet för att satsa på musiken på allvar, och eftersom musikindustrin i Australien är som den är flyttade hela högen hem till Sunset. –Men det var då jag märkte jag att de andra inte var seriösa, de ville bara festa och ha semester. Planen var aldrig att flytta till mamma i Sverige, men när de andra ville åka tillbaka blev jag kvar, säger Marcel. Till Sunsets stora glädje, naturligtvis: –Jag blev överlycklig, jag trodde ju aldrig vi skulle bo tillsammans igen. Efter ett tag började vi jamma lite ihop förutsättningslöst och i september förra året fick vi frågan från Alex på Rustique om vi kunde hoppa in och spela, då han hade fått ett återbud. Det gick så bra att han ville att vi skulle spela varannan vecka och efter det har det bara rullat på. Vi har spelat tre helger i månaden i snitt sedan dess, men ärligt talat trodde vi aldrig att det skulle bli sånt tryck, ler Sunset. De har en alldeles speciell dynamik, Sunset och Marcel, och det faktum att de i trubadursituationen är mor och son ger deras framträdanden en speciell krydda, både musikaliskt och personligt. Och det känns aldrig konstigt eller krystat att uppträda tillsammans, menar de. –Framför allt har vi så jäkla kul ihop. Våra röster klingar väldigt bra ihop och mycket beror nog på något som man inte kan skapa utan det blodsband vi har. Vi skojar också mycket om mor-/son-relationer och det inbjuder till många roliga situationer och skämt. Det ger det hela en annorlunda dimension och får folk att haja till. Om Marcel tappar ett plektrum och jag plockar upp det kan jag säga ”nu får du ingen veckopeng”. Eller som när jag introducerade låten Summertime och sa att den skrevs 1937 och Marcel sa ”var det inte det året du föddes, mamma?”, säger Sunset med ett skratt, medan Marcel fyller i: –Vi har verkligen hittat ett koncept som funkar och ett element är att utmana oss själva och varandra och göra det lite lekfullt rent musikaliskt. Vi kör mycket mash-ups, där vi spelar två låtar samtidigt och gör ofta kända låtar i jazztappningar. Jag tror det är roligt för publiken att vi faktiskt representerar två olika kulturer också. Sunset och Marcel har gott gig framöver och de har fortfarande en avväpnande aptit på att spela mer. Men samarbetet mor och son emellan har också utökats; de har skrivit en låt tillsammans som de ska skicka in till Mello och de utesluter inte att det blir en fortsättning. –Vi gör det här tillsammans och det känns så jäkla roligt. Vi har köpt hus i Dädesjö och de närmaste tre åren blir Marcel kvar här medan han pluggar. Vi har massor av idéer, men framför allt är det roligt att vara ute och spela igen. Jag älskar mötet med publiken och det är det jag gör bäst, säger Sunset. I TEXT: OLA KARLSSON