Advokaten 1
DEBATT l Jag har vid ett par tillfällen tvingats
korta ned förberedda anföranden utan att förstå varför tidsbrist förelegat. l Irritationen från domstolens sida har några gånger varit påtaglig för att förhör varit för långa. Jag brukade hålla ganska korta förhör, särskilt motförhör. Men det medges – allt som sägs är inte viktigt. l Och ett sista exempel, även om det rör en annan fråga, som bara uppkommer när klienten haft framgång i mål där ersättning för rättegångskostnader kan utgå (mer om det nedan, i avslutningen av artikeln): När klienten har framgång och ska få ersättning för sina rättegångskostnader tycks prutningen vara nästintill obligatorisk. Att advokattjänster liksom skattekonsulttjänster upphandlas på en marknad där konkurrens råder och att klienten faktiskt betalat det ombudsarvode som parten yrkar ersättning för tas det normalt inte hänsyn till. Inte heller tycks det spela någon större roll vilka resurser motparten (det allmänna) nyttjat. Det har gått så långt att de rättegångskostnadsanspråk som enskilda parter presenterar i större skattemål ofta redan är kraftigt reducerade i förhållande till de i verkligheten havda kostnaderna. Någon väl skälad prutning har jag aldrig sett, men säkert har det hänt att processer överarbetats och att prutningen varit befogad. VÄRDET AV ATT TRÄFFAS OCH PRATA Låt mig bekänna färg. Redan som student insåg jag att värdet av seminarier och föreläsningar var stort för min inlärning. Detta trots att allt ADVOKATEN NR 5 • 2022 man behövde veta stod i kurslitteraturen och rättsfallssamlingarna. Det var dock givande med diskussioner också. På samma sätt anser jag att det i nästintill alla mål – rena rättsfrågemål undantagna – har ett stort värde att hålla förhandling, och det inte endast för bevisupptagning. (I de rena rättsfrågemålen, som är få, kan en kortare förhandling, närmast en pläderingssession, också vara av visst värde, men den är inte omistlig.) Jag anser alltså att en förhandling så gott som aldrig är obehövlig. Att inte alltför sent hålla förhandling kan ofta korta ned skriftväxlingen och snabba på avgörandet. I början av 2000-talet deltog jag som ombud för en av sju eller åtta (jag minns inte) parter i den process som följde på Post- och telestyrelsens beslut om allokering av 3Glicenser. Där höll förvaltningsrätten tempot uppe på ett föredömligt sätt och använde förhandlingen som ett verktyg att få stopp på en skriftväxling som annars hade kunnat skena iväg. Förhandlingen är ett utmärkt (låt vara sent) tillfälle att reda ut oklarheter samt att ge ombuden ett kvitto på att rätten har förstått vad de menar. Rättens ledamöter får chansen att ställa frågor till parterna genom deras ombud. Och i just förvaltningsdomstolarna, där en utredningsskyldighet åvilar rätten, kan förhandlingen också nyttjas till att avhjälpa ofullständigheter, det vill säga att på domstolens initiativ tillföra målet något, om så inte skett under skriftväxlingen och behov finns. Det är synd att så få domare i förvaltningsdomstolarna sätter värde på förhandlingar och utnyttjar förhandlingarna till inte bara ett aktivt lyssnande, utan även till att uppfylla sin utredningsskyldighet och för att fullt ut förstå vad parterna menat i skrift. När något anses oklart i vad jag som ombud har skrivit vill jag ha en fråga om det. Jag vill inte att frågan ska ställas till en föredragande, som kanske inte kan svara eller som inte kommer att svara som jag hade gjort, vilket kan gå ut över min huvudmans sak. Jag gillar inte att upptäcka missuppfattningar i domen. Förhandlingar där parterna får erforderlig tid att lägga fram sin sak, gå igenom bevisningen och plädera ger domstolen ett bättre beslutsunderlag och större möjligheter att förstå målet, vilket i sin tur gör att förutsebarheten vad gäller avgörandet ökar. Det är nog också så att ju bättre handläggningen har varit, desto bättre kan domskälen och således kvaliteten på avgörandet bli. Den domare som fullt ut förstått parternas åberopanden och rättsliga resonemang kan lättare (och bättre) bemöta dessa domskälsvis än den domare som inte fullt ut förstått. Nej, det är inte bara synd att så få domare i förvaltningsdomstolarna sätter värde på förhandlingar. Det är värre än så. Det gör förvaltningsdomstolarna till olämpliga fora för stora och komplicerade mål. DEBATT I DAGENS INDUSTRI M.M. I min ovan nämnda artikel i Dagens industri (Di) kritiserade jag domstolarnas handläggning av de många målen om beskattning av så kallad carried interest. FÖRHANDLINGEN ÄR ETT UTMÄRKT (LÅT VARA SENT) TILLFÄLLE ATT REDA UT OKLARHETER SAMT ATT GE OMBUDEN ETT KVITTO PÅ ATT RÄTTEN HAR FÖRSTÅTT VAD DE MENAR. » 47