Nordens Tidning 1
statsförbund rörelserna. År 1937 valdes socialdem
okraten Torsten Nothin till Föreningen Nordens ordförande. Han sökte kontakt med de stora folkrörelserna. Under samma tid började föreningen också i ökad utsträckning engagera kvinnorna för den nordiska saken. 1930-talet var även en tid av ekonomisk och politisk kris. Det bidrog till ett ökat intresse för ekonomiskt, utrikespolitiskt och försvarspolitiskt samarbete i Norden. När sedan nationalsocialisterna tog makten i Tyskland blev det aktuellt att framhäva det som skiljde den nordiska frihetliga och demokratiska traditionen från den tyska. Andra världskriget accentuerade ytterligare behovet av nordiskt samarbete. De nordiska länderna behövde verkliSkolbarn möts i Stockholm 1925, ett arrangemang av Föreningen Norden. ningar om att det så småningom skulle kunna leda till ett närmare politiskt och ekonomiskt samarbete. Föreningen Norden inledde snart sitt arbete. Många kurser, möten och konferenser med samnordisk inriktning arrangerades under mellankrigstiden. Inte minst satsade man på skolan och skolbarnen. Det var främst de unga nordborna som organisationen ville nå med sitt budskap. En ömsesidig nordisk språkförståelse blev viktig. Det arrangerades också kurser för skolans lärare och lärarinnor. Att ge ut publikationer av olika slag är ett annat exempel på vad Föreningen Norden ägnade sig åt under mellankrigstiden. Först på 1930-talet gjordes närmanden mellan Föreningen Norden och folkgen varandra i en svår tid. Föreningen Norden spelade här en betydelsefull roll i hjälparbetet, som kontaktförmedlare och exponent för nordisk mobilisering. Inte minst spelade ordförande Nothin en stor roll inom ramen för ”Samordningskommittén för nordiskt hjälparbete”. Under krigsåren blossade den gamla diskussionen om en nordisk förbundsstat återigen upp. Debatten inleddes med boken ”Nordens förenta stater”. En av medförfattarna till denna skrift var journalisten Anders Örne. En man som sedan blev styrelseledamot i Föreningen Norden. Efter andra världskriget Efter andra världskrigets slut fanns det i samtliga nordiska länder en bred uppslutning för de strävanden som föreningarna Norden företrädde. Föreningarna var inte längre några ”elitprojekt”, utan rörelser med bred folklig förankring. Under efterkrigstiden växte medlemsantalen kraftigt. Samtidigt hade andra världskrigets händelseförlopp skapat negativa känslor bland de nordiska folken gentemot varandra. Sveriges utrikespolitik hade inte varit odelat positiv från norsk synvinkel. Sveriges regering hade tillåtit tyska militärtransporter genom Sverige på väg mot Norge. Samtidigt hade Finland hamnat i ett vapenbrödraskap med Tyskland samtidigt som Norge varit ockuperat av samma land. Föreningarna Nordens upplysningsverksamhet ställdes alltså inför nya och mycket svåra prov. En åtgärd för att överbygga motsättningarna mellan folken – och som hade initierats redan före kriget – var att skapa vänortssamarbeten. Under efterkrigstiden växte antalet nordiska vänortssamarbeten kraftigt. Vänortskommittéer anordnade studiecirklar om förhållandena i vänorten. Studieresor anordnades. Syftet var att människor ur alla befolkningskategorier skulle kunna öka sin kännedom om förhållandena i grannländerna. Ett framsteg för det ekonomiska samarbetet var att en gemensam nordisk arbetsmarknad skapades efter kriget. Det ledde till en stor utvandring av finsk arbetskraft till Sverige på 1950- och 60-talen. I Sverige var allmänhetens inställning till invandringen ofta negativ. De finska arbetskraftsinvandrarna möttes av fördomar. Föreningen Norden fick en viktig uppgift att genom bl.a. språkundervisning, även på hemspråket finska, underlätta integrationen. Under efterkrigstiden utvecklades det nordiska samarbetet även på det politiska och kulturella områdena. På det politiska planet skapades exempelvis ett nytt råd för nordiska parlamentariker, Nordiska rådet, 1951. En drivande kraft för att få rådet till stånd var Nils Herlitz, den förste sekreteraren i Föreningen Norden. Ett framsteg på det kulturella området gjordes när Föreningen Norden 1958 startade en folkhögskola och ett kulturinstitut på ön Biskops-Arnö i Mälaren. Idag är Nordens folkhögskola Biskops Arnö en viktig del av Föreningen Nordens verksamhet. Det är nu hundra år sedan ögonläkaren Christian Frederik Heerfordt ville skapa ett nordiskt statsförbund. Så långt har inte det nordiska samarbetet nått. Men Föreningarna Norden har ändå åstadkommit mycket. De nordiska länderna har steg för steg utvecklat samarbetet på de kulturella, ekonomiska och politiska områdena. Och många människor har lärt känna förhållandena i sina grannländer. Men var går gränsen för det ”nordiska”? Genom hela sin historia har den nordism som företrätts av Föreningen Norden haft en både nordisk (pannationell) och mer internationell inriktning. Värden som frihet, demokrati och fred har varit vägledande i Föreningen Nordens historia. De är också viktiga när föreningen ska välja framtid. nordens tidning nr 4| 2017 11