Advokaten 1
Reportage Rundabordssamtal » mera rättsligt arbet
ssätt och konsulterar doktrinen. Man ser ju ibland prov på det. Jag tycker det är väldigt gångbart. En sak som vi inte har någon större tradition av att göra, det är att referera till juridisk litteratur. – Jag tycker däremot att man hör, rätt ofta både från åklagarhåll och faktiskt från försvararhåll, att man refererar till rättsfall. Det händer rätt ofta i pläderingar. Och det behöver inte vara så märkvärdigt svåra mål, men man vill ändå visa att man har läst på och hängt med. Men jag tycker ju att det mest intressanta vore om också försvarare är någorlunda välbekanta med doktrinen. tomas: Magnus, vad har du för intryck av hur doktrinen förhåller sig till praktikerna? magnus: Jag tror att det finns två aspekter. När det gäller den praktiska verkligheten har man inte tid eller framför allt kanske inte skäl att varje gång man stöter på problem söka djupa svar i doktrinen eller liknande. Om man funderar över hur doktrinen hanteras i de fall som aktualiseras av de rättsvårdande myndigheterna, så är det ju så att i princip varje åtal – som inte föranleder strafföreläggande eller ordningsbot, utan som handläggs i domstol – ska utredas och avgöras av domstolar alldeles oavsett hur triviala de är. Visavi att det förhåller sig tvärsom, med de dispositiva tvistemålen, då man har möjlighet att först och främst själv komma överens och först om man inte gör det så stämmer man, och därefter finns ändå möjlighet att forma processen och bestämma sig för vilka rättsfrågor som är av betydelse, eller i slutänden förlikas. Den enda gången tvistemål egentligen kommer upp i tingsrätt och möjligtvis upp till hovrätt och eventuellt i något ytterlighetsfall till HD, då är det verkligen de rättsfrågor där man kan ha anledning att verkligen borra ner sig djupt. – Straffrätten ser ju helt annorlunda ut i sin grundform än civilrätten. Och det gör att det krävs att den riktiga straffrättsliga juridiken beaktas som en del i mängdhanteringen. Eftersom det förekommer så mycket standardfall som till exempel erkända rattfyllerier och snatterier eller obefogade påståenden och invändningar återspeglar brottmålprocesser inte sällan rutinmässig genomgång av enskilda 20 Magnus Ulväng, professor i straffrätt, anser att integritet som begrepp är mycket intressant. Det fungerar i dagsläget som något slags trumfkort. ”När det gäller den praktiska verkligheten har man inte tid eller framför allt kanske inte skäl att varje gång man stöter på problem söka djupa svar i doktrinen eller liknande.” Magnus Ulväng omständigheter. Och då är det lätt att missa att det faktiskt finns en komplex och komplicerad juridik bakom denna verksamhet. Så fort man börjar skrapa på ytan upptäcker man att det ofta finns svåra rättsfrågor inbäddade i målen. Det är den ena aspekten. Den andra aspekten är det faktum att väldigt mycket av det som man rutinmässigt tillämpar dagligen i domstolar faktiskt egentligen är ett konstant bekräftande utav ett enormt sammansatt principiellt uppbyggt system. Den svåra straffrättsliga juridiken utgör så att säga grunden för hela brottmålsprocessen utan att man alltid tänker på det. Det gäller både hur man hanterar brottsbegreppet och hur man bestämmer påföljd i enskilda fall. – Tar man till exempel brottsbegreppet som konstruktion och föreställer sig att man skulle bygga upp någonting motsvarande, men mer objektivt än så, bryta ner kausalitetsoch adekvansproblem och liknande frågor och försöka ha motsvarande synsätt på viljeteorier eller kognitiva tillstånd när det gäller uppsåt och oaktsamhet, och försöker översätta det här till civilrätten, blir det klart att man inte sällan missar viktiga och svåra frågor i mängden av brottmål som tynger domstolar. Försök att föreställa er civilrättare försöka enas om vad ett avtalsbegrepp innehåller och konsekvent försöka tillämpa detta och tolka detta enhetligt. Det går förmodligen inte, men inom straffrätten så tror jag faktiskt att man har hållit på med det här så länge och så mycket att det nästan saknas någonting som går att jämföra i komplexitet med straffrätten när det gäller behovet av att ha en enhetlig rättstillämpning som utmynnar i en rättvis likabehandling. Jag tror att trots att det för många praktiker kanske upplevs lite som att man inte riktigt tillämpar doktrinen, så är man egentligen en kugge i någonting som hela tiden kontinuerligt rekonstruerar systemet. Man kan bråka om tillämpningsprinciper i evigheter, men egentligen det enda som i slutänden avgör är vem som övertygar mest eller krigar mest, eller vilket utlåtande som väger tyngst. Doktrinen får kanske inte alltid det där riktiga genomslaget, som det kanske fick en gång i straffrätten redan för lång, lång tid sedan. Jag känner nog att vi i vissa frågor är passiva betraktare på en avbytarbänk. Samtidigt är ju vår uppgift att kritiskt granska och utvärdera tilllämpningen. stefan: Men det som komplicerar den här bilden är att de som begår brott och förekommer i de vanliga enkla ”gråtingen”, som vi kallar det för, ofta inte känner till alla dessa teorier. Och ibland handlar det om ganska komplexa saker, när man börjar tänka efter. Ta exempelvis någon som är åtalad för att ha stulit något, Advokaten Nr 8 • 2014