Nollelva 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga Ed Sheeran No.6 Collaborations Project Det går knappast att klaga på nivån av gästartister, eller vad sägs om namn som Justin Bieber, Eminem, Skrillex, Bruno Mars och ett dussin andra kända artister? Varje låt görs ihop med en gästartist och det gör att de 15 spåren spretar en smula. År 2011 gjorde Ed Sheeran samma sak på skivan "No.5 Collaborations Project" men nu har han hoppat upp ett par nivåer. Inte för att kända gäster nödvändigtvis gör resultat bättre, de flesta fans skulle förmodligen skippa denna mellanplatta och istället vilja ha den fjärde plattan döpt efter de fyra räknesätten. Jag är en av dem, även om jag knappast kan räknas till Ed Sheeeranfansen, för denna platta ger mig ingenting. I stillsamma gitarrlåten "Best part of me" ihop med YEBBA låter det ungefär som Ed Sheeran brukar göra, men mestadels levereras det generisk radiopop av varierande sort. Ibland även lite rap. Oftast inte dåligt, men... gäsp... påfallande tråkigt och identitetslöst. Enda idén med plattan tycks ha varit att ha kända gästartister, hur resultatet sen blir tycks inte varit så noga. Det har säkert gjorts sämre skivor i år, men frågan är om det gjorts så många ointressantare. (TP) Beyonce The Lion King: The Gift Få har väl missat att det kommit en nyinspelning av filmen "Lejonkungen". Och en film måste såklart ha ett soundtrack. Beyoncé, som har en röstroll i filmen, tyckte dock att det riktiga soundtracket inte dög så hon bestämde sig för att göra ett slags alternativt soundtrack. Skivan innehåller hela 27 spår, men då är hälften korta filmcitat som gärna hade kunnat skippas eftersom de inte fyller någon funktion mer än att skapa en koppling till filmen. Sångerskan har plockat in en massa gästartister, kända namn som Jay-Z, Kendrick Lamar, Pharrell Williams och Childish Gambino, som känns lika onödiga som filmklippen. Det känns mest som att Beyoncé plockat in dem för att hon inte vågar lita på skivans grundidé - som är att lyfta fram nutida afrikansk musik. Och det är ju en spännande tanke, för hur många musiker från Ghana och Nigeria är kända utanför Afrika? I princip ingen, är min gissning. Och det är också de afrikanska musikerna som står för de spännande och lyssningsvärda stunderna på denna platta. Beyonce borde ha struntat i alla jobbiga ljudklipp, nobbat sina amerikanska polare och satsat helhjärtat på Afrikaspåret, då hade denna skiva faktiskt kunnat bli något att hajja till inför istället för det, visserligen välproducerade, mellanalbum det nu blivit. (TP) Sabaton The Great War Falubandet är tillbaka med en ny skiva som handlar om... krig! Vem hade kunnat ana det? Och inte vilket krig som helst utan första världskriget som avslutades med Versaillefreden som denna sommar firade hundraårsjubileum eller vad man ska kalla det. Själva firar bandet 20-årsjubileum och firar med detta nionde album samt, lite mer överraskande, en historiekanal på Youtube. Det låter tungt, tufft och tight. Pampiga körer, ilskna gitarrer och en maffig ljudbild som för tankarna till slagfält och skyttegravar. Sabaton har alltid varit duktiga på att få militärmetal att kännas som en fullt rimlig musikgenre, och kanske är det första världskriget det krig som passar bäst till bandets svulstiga sound. Musiken känns som ett naturligt soundtrack till stora arméer, krutrök, bombmattor och ett Europa som ligger i spillror. Allt är inte klockrent. Ibland blir det nästan för trallvänligt och ibland låter materialet för likartat. Men när det funkar, som i "The attack of dead men", då funkar det bra. (TP) tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 23 AUGUSTI Köttbullens dag 26 AUGUSTI Jämställdhetsdagen 29 AUGUSTI Polisens dag 31 AUGUSTI Internationella bacondagen 1 SEPTEMBER Svampens dag 7 SEPTEMBER Skäggets dag 10 SEPTEMBER Skolans dag Volbeat Rewind, replay, rebound Det fanns en tid när danska Volbeat var riktigt heta, hippa och coola. De vävde in retrokänsla, raggarestetik och Johnny Cash-referenser i sin hårdrock och skapade sig en egen nisch i den överbelamrade metalgenren. Det kändes fräscht och nytt, men även det som känns fräscht och nytt blir med tiden gammalt och mossigt, vilket gjorde att det kom en backlash. Idag tycker många att Volbeat är ett tråkigt gubband som bara lantisar i foppatofflor lyssnar på när de står vid grillen med en folköl i näven. De som vill ha sin metal hård och brutal bör nog söka sig någon annanstans, för den hårdrock som Volbeat levererar är så melodiös och lättillgänglig att den knappt kan kallas hårdrock. Här på sjunde plattan är deras rock ibland så lätt och luftig att den måste kategoriseras som pop. Här finns tydliga 50-talsvibbar och sånger som är lätta att nynna till, och det behöver inte vara något fel med det. Särskilt inte om man som Volbeat har tuffa elgitarrer som backar upp låtarna. Men lite för ofta blir musiken lite för lättviktig, och även om jag tycker nya skivan är helt okej så börjar jag få allt större förståelse för de belackare som kallar Volbeat för ett ploj och trams-band. (TP) Slipknot We are not your kind Med jämna mellanrum dyker det upp hårdrocksband som skrämmer skiten ur föräldrar, moraltanter och ibland även publiken. De har hetat saker som Kiss, Alice Cooper och Marilyn Manson, och i början av 00-talet var det Des Moines-bandet Slipknot som hade den rollen. Ibland kan det räcka med att bära clownmask och spela trummor med händerna för att samhället ska förfasas. Imagemässigt har Slipknot lyckats skriva in sig i hårdrockens historieböcker, men när det gäller musiken har de en bit kvar. De har visserligen sålt mycket skivor genom åren men har haft väldigt få, om ens några, hits och frågar man folk på gatan kan nog nästan ingen nämna en låttitel med bandet. Och det gäller även genomsnittliga hårdrocksfans. Här på sjätte plattan manglar de på i sedvanlig ordning med smattrande trummor, hög energi och tuff attityd. Inget större fel egentligen, förutom att vi har hört det förr, både av Slipknot själva och av andra band (framförallt nu metal-band för 15 år sedan). Rent musikaliskt låter det som sagt helt okej, det är bara det att det känns så ointressant och gjort. Och jag tror inte att "We are not your kind" heller kommer att generera någon låt som hårdrockare ute i landet kommer att kunna nämna titeln på. (TP) NOLLELVA 45 Mabel High Expectations Efter studenten i Stockholm packade Mabel McVey sin resväska och for till London för att satsa på en musikkarriär. Inget dåligt beslut har det visats sig. Hitsinglarna ”Don´t Call Me Up” och ”Ring Ring” har idag i över 300 miljoner streams på Spotify. Trots det är Mabel ändå relativt anonym här hemma i Sverige, annat är det i England där är hon är stekhet! 23-åringen, som är dotter till Neneh Cherry och Cameron McVey, har onekligen fått en bra start på sin karriär. Hon befinner sig dock i ett riktigt getingbo. Hennes musik och framförande liknar inte så lite Dua Lipa, Rihanna och Zara Larsson bara för att nämna några. Nya ”High Expectations” är hennes debutalbum, och visst det är snyggt producerat och hon visar i sina bästa stunder att hon kan leverera men som helhet är det här en ganska svag debut. Det hela är både anonymt och berör knappast alls. ”Mad Love” och ”Don´t Call Me Up” är bra och coola låtar, men för att jämföras och att nå upp i klass med ovan nämnda artister så krävs det mer - bättre låtar helt enkelt. Jag tror ändå att Mabel är en artist som vi kommer höra mer om i framtiden. (JL) 18 SEPTEMBER E-bokens dag 12 SEPTEMBER TV-spelsdagen 15 SEPTEMBER Brunchens dag 17 SEPTEMBER Höga klackars dag